Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangliebok, bok, som innehåller de delar af de fyra evangelierna - Evangeliebröder. Se Minoriter - Evangelieharmoni, teol. - Evangelier (jfr Evangelium), de skrifter från den kristna kyrkans äldsta tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom K. f. af d. 26 Okt. 1860 fick den svenska
kyrkan tvänne årgångar nya predikotexter, hvilka
införts i de senare upplagorna af evangelieboken. I
äldre tider utstyrdes evangelieböckerna stundom
med stor prakt. Redan Krysostomus talar om präktiga
pergamentsexemplar med gyllene bokstäfver och dyrbara
band. Ett vackert prof på dylika böcker är Codex
aureus (se d. o.) i Kungl. biblioteket i Stockholm. –
I den grekisk-katolska kyrkan är evangelistarium
benämning på innehållsförteckningen till ett
evangeliarium, åtföljd af liturgiska anvisningar.
E. J. Ö.
Evangeliebröder. Se Minoriter.
Evangelieharmoni, teol., sammanställning eller
sammanarbetning af de olika evangeliska
berättelserna till en enda fortlöpande
skildring. De första arbetena af detta slag,
af Fatianus och Teophilus (bägge i 2:dra årh.),
hafva gått förlorade. Den äldsta latinska
evangelieharmonien föreligger i en 546 fullbordad
latinsk kodex af Nya testamentet (den s. k. Codex
fuldensis). En afskrift af denna, med bifogad
ordagrann öfversättning på fornhögtyska, är känd
under benämningen S:t Gallen-evangelieharmonien
(utgifven 1841 af J. A. Schmeller). Berömd såsom
ett vigtigt minnesmärke af fornhögtysk poesi är den
omkring år 868 författade evangelieharmonien Krist
af munken Otfried; vidare den ungefär samtidiga
fornsachsiska dikten Heliand. - -Vid sidan af
dessa populära, okritiska verk af den harmonistiska
literaturen finnas andra, mer eller mindre byggda på
vetenskaplig grund, t. ex. af Augustinus (De consensu
evangelistarum), Gerson (Concordia evangelistarum
s. monotessaron), Calvin (Harmonia ex Matthaeo,
Marco et Luca), Osiander och Chemnitz (Harmoniae
evangelicae) samt Bengel (Richtige auffassung
der evangelien) m. fl. Några af dessa författare,
i synnerhet Osiander, hylla emellertid en allt
för ensidig inspirationsteori och hafva derigenom
bragt evangelieharmonistiken i misskredit. De nyare
teologerna hafva på detta, likasom på andra områden
beträdt den historisk-kritiska undersökningens väg,
och större delen af dem är af den meningen att,
om ock mindre skiljaktigheter mellan evangelierna
i oväsentliga ting qvarstå, detta dock icke i
någon mån förringar deras trovärdighet i det hela
eller förminskar deras anseende såsom normgifvande
kunskapskällor för den kristna religionen.
Evangelier (jfr Evangelium), de skrifter från
den kristna kyrkans äldsta tid, som skildra Jesu
lif och verksamhet samt dermed sammanhängande
tilldragelser. Företrädesvis tillägges denna
benämning de fyra s. k. kanoniska (d. ä. af kyrkan
såsom regel och rättesnöre antagna) evangelierna,
hvilka äro upptagna i Nya testamentet. Deras titel
lyder egentligen: Evangelium, enligt Matteus, enligt
Markus, enligt Lukas och enligt Johannes. Medan
de tre första af dessa evangelier förete en mycket
stor inbördes likhet, som ofta sträcker sig äfven
till enskilda ord och uttryckssätt, är det fjerde
dem betydligt olikt. Man har kallat de förstnämnda
synoptiska (af grek. synopsis, öfversigt), emedan en
sammanställning af dem gifver
en öfverskådlig och samstämmande öfversigt af
Jesu lif. Jämte den stora likheten framträder
emellertid äfven hos de synoptiska evangeliernas
författare individuella egendomligheter i språk,
syftemål o. s. v. Synoptikerna omtala förnämligast
de yttre tilldragelserna i Jesu lif och meddela hans
praktiskt undervisande och sedelärande tal, hvaremot
Johannes har till hufvudsyfte att skildra det inre
af detta lif, Jesu Kristi person. Dessutom framställa
synoptikerna företrädesvis Jesu verksamhet i Galileen,
Johannes hans verksamhet i Judeen. I lidandeshistorien
närmar sig dock Johannes mycket till de öfriga. –
Angående evangeliernas uppkomst hafva många hypoteser
blifvit uppställda. Sedan de från äldsta tider allmänt
ansetts vara författade af de män, hvilkas namn de
bära, och i sammanhang dermed äfven deras historiska
tillförlitlighet varit fullt erkänd, började i
18:de århundradet hvarjehanda tvifvelsmål i detta
hänseende uttalas. Dessa gällde såväl synoptikerna
som framför allt Johannes. Så ansåg Semler (1783),
att de först nämnda vore blott bearbetningar af en
eller flere äldre syrokaldeiska skrifter; Lessing
(1785) åter antog, att det s. k. Hebréer-evangeliet
vore deras gemensamma källa. Enligt Eichhorn (1794)
skulle till grund för de synoptiska evangelierna ligga
ett numera förloradt syrokaldeiskt ur-evangelium,
en åsigt som, på många sätt modifierad, vann talrika
anhängare. Schleiermacher (1817) antog tillvaron
af en mängd småskrifter eller uppsatser, hvilka
evangelisterna skulle samlat och bearbetat. Vida
allmännare har dock den s. k. traditionshypotesen
blifvit antagen, hvilken, antydningsvis uttalad af
Eckermann och Herder, funnit sin kraftigaste målsman
i Gieseler (1818). Enligt hans åsigt utbildade sig
genom de förste kristnas ständiga samtal om Jesu lif,
tal och gerningar en muntlig tradition, hvilken till
förebyggande af förfalskning, i synnerhet när det
gällde att meddela undervisning i dessa stycken, till
och med fixerades i bestämda, stående uttryck. Med
begagnande af dessa hade de synoptiska evangeliernas
författare uppsatt sina skrifter, och sålunda skulle
den stora likheten mellan dessa få sin förklaring. På
samma sätt skulle det johanneiska evangeliet grunda
sig på en yngre grupp af traditionella utsagor om
och af Jesus. Genom en dylik hypotes ville Strauss
förklara äfven tillkomsten af sjelfva innehållet af
evangelierna; i sitt bekanta verk "Das leben Jesu"
(1835–36) förklarade han nämligen detta innehåll vara
en produkt af mytbildande fantasi inom den kristna
församlingen. Ännu längre gick Br. Bauer (1840),
som ansåg det hafva tillkommit genom medveten och
afsigtlig dikt af författarna. F. K. Baur, stiftaren
af den s. k. Tübingenskolan, förklarade (1847),
att de kanoniska evangelierna, såväl som de flesta
skrifterna i Nya testamentet, vore tendensskrifter,
författade i 2:dra århundradet i afsigt att gifva
uttryck åt de olika andliga riktningarna inom kyrkan
under det apostoliska tidehvarfvet. Så vore det fjerde
evangeliet helt och hållet konstrueradt i dogmatiskt
syfte; bland synoptikerna vore Lukas mest dogmatisk (i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
