Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etik, vetenskapen om sedligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enheter, i hvilka menniskan ingår (samhället och
gudomligheten). – Denna etikens sjelfständiga
ställning gent emot öfriga praktisk-filosofiska
vetenskaper innebär dock ej isolering. Fastmer
förefinnes ett innerligt organiskt samband emellan
henne och dessa. Detta samband har sin grund dels
i det nära sammanhanget emellan de tre nämnda
materialen eller verksamhetssfererna, hvilket
vållar, att man t. ex. ej kan rätt ordna sina egna
sinliga krafter, utan att taga hänsyn jämväl till
sina personliga förhållanden till andra, dels och
förnämligast i det strängt organiska sambandet
emellan sjelfva förpligtelsegrunderna eller de
förpligtande principerna. Menniskan, just till
sitt sanna väsende betraktad, är nämligen bestämd
att vara medlem i samhället och är en bestämning
hos gudomligheten. Förbiser man detta, fattar
man ej hennes sanna väsende rätt. I sin sanning
betraktade, äro, just till följd af detta samband,
sedlighet, rätt och religion samma sak, sedd från
olika sidor. De äro detta genom att utgöra organiska
moment i samma lif hos menniskan, hvilket lif af den,
som intager en rationell ståndpunkt, kan betecknas
såsom menniskans förnuftiga viljelif. (Se Förnuft.)
Det är också omöjligt för menniskan att lefva den
ena formen af detta lif utan den andra, hvilket
dock ej hindrar, att hos olika individer den ena
eller andra sidan kan företrädesvis framträda. –
Föreställer man sig en moral, fullständigt isolerad
från religionen och rätten, så får denna icke ett
sedligt, utan ett rent osedligt skaplynne. Men fastän
sedlighetens fullständiga emancipation från rätt och
religion innebär sjelfva sedlighetens upphäfvande,
så kunna dock, utan att denna konseqvens genast
framträder i lif och lära, mer eller mindre genomförda
tendenser åt detta håll förspörjas. Så föreställde
sig stoikerna den vise såsom sig sjelf nog och i behof
af hvarken gudar eller fädernesland; så sökte de ock
frikalla hononf från pligter mot medmenniskor och
samhälle. Sådana försök leda dock till mångfaldiga
missriktningar inom sjelfva etiken. Såsom irreligiös
kännetecknas en sådan moral af egenrättfärdighet
och saknar ett i egentlig mening personligt
lifsinnehåll. Det menskliga förnuftet är ett ändligt
förnuft och kan icke framträda såsom ovilkorligen
fordrande, så vida det icke fattas såsom ett moment
i sjelfva det absoluta förnuftet. Emanciperadt från
samfundsordningens seder och rättsnormer, erhåller
menniskans handlingssätt sjelfsvåldets prägel.
De allra allmännaste förutsättningarna för antagandet
af sedlighetens, följaktligen ock etikens möjlighet
kunna i korthet angifvas såsom fasthållandet och det
vetenskapliga rättfärdigandet af 1. att menniskan
öfverhufvud är ett efter medvetna ändamål verkande,
följaktligen ock organiskt väsende, hvadan
naturligtvis någon ändamålsenlighet i verlden
i allmänhet måste antagas, 2. att menniskan,
åtminstone i någon mening, kan bestämma sig efter
olika för henne gifna ändamål samt ändtligen 3. att
verksamhetens fortgång i en af dessa riktningar kan,
såsom innebärande förverkligandet af menniskans högsta
goda, oafvisligen kräfvas af henne. – Ett
närmare utförande af etiken måste blifva en karakteristik
af sedligheten ur alla de synpunkter, från hvilka
hon till följd af sitt begrepp måste betraktas,
såvida denna betraktelse skall kunna göra anspråk
på fullständighet och undvika de ensidigheter,
till hvilka förbiseendet af någon väsentlig synpunkt
leder. Följande äro de vigtigaste: 1. Sedligheten är
verksamhet och utveckling. En verksamhet kan betraktas
dels med afseende på sjelfva det verksamma väsendet
såsom verksamt (förmågan, den sedliga viljan), dels
med afseende på de särskilda verksamhetsyttringarna
(funktionerna, viljeyttringarna). Den sedliga viljan
är sjelf den sedliga verksamhetens grund, ty endast
i och genom sedlig vilja kommer sedlig verksamhet
till stånd, men något annat än sedlig vilja tarfvas
ej för denna. Hon är vidare den norm eller lag, som
leder den sedliga verksamheten, och det ändamål,
hvartill denna verksamhet syftar. Någon yttre,
för viljans eget väsende främmande ledning kan
viljan såsom sedlig ej emottaga och har icke sin
betydelse såsom medel för något annat, utan är sjelf
sitt eget ändamål. Den sedliga verksamhetens grund
är den sedliga viljan derigenom att hon konstant
väljer med sedlighetens kraf öfverensstämmande
bestämningsgrunder (hon kallas då sedlig karakter);
den sedliga verksamhetens lag är hon, så vidt hon
normerar menniskans handlingssätt (hon kallas då
sedelag). Tänkt ändtligen i sin fulla verklighet,
såvidt denna är resultat af sedligt arbete, är hon
den sedliga verksamhetens ändamål och benämnes det
sedligt goda. Funktionen, såvidt den hänföres till
den sedliga karakteren och betraktas såsom dennes
yttring, benämnes dygd, hvilken är viljans riktning
på sedlighetens idé; såsom, af sedelagen fordrad
handling kallas den pligt, och såsom ett moment
i det sedliga ändamålet, ett vunnet resultat såsom
pligtens omedelbara verkan, godt verk (opus morale),
eller, såvidt det outeblifliga resultatet faller
inom viljan sjelf och är en dennas benägenhet att gå
vidare på sedlighetens väg, god sed. Nödvändigheten
och vigten af att vid en betraktelse af sedligheten
fasthålla dessa synpunkter är först framhållen af
Schleiermacher. – 2. Den sedliga verksamheten är
en praktisk verksamhet (viljeverksamhet). Det är
för all sådan verksamhet väsentligt att vara ledd
af en afsigt (motiv) och syfta till denna afsigts
utförande i ett material. Den sedliga verksamheten
måste till följd deraf betraktas såväl ur afsigtens
som äfven ur utförandets synpunkt. Det är förut
nämndt, att den sedliga afsigten måste hafva sin
grund i den sanna eller absoluta verkligheten och,
närmare bestämdt, omedelbart i menniskans eget sanna
väsende. Detta finner man, om man besinnar, att den
uppträder med anspråk på ovilkorlig giltighet. Att
betrakta sedligheten ur afsigtens synpunkt är derför,
åtminstone från rationell ståndpunkt, att göra sig
reda för hvad hon är såsom förnuftig. Ehuruväl det är
afsigtens renhet, som gör handlingen till sedlig, kan
dock utförandet omöjligen vara likgiltigt. Det är
nämligen väsentligt för en afsigt, att den afser
något; och en sträfvan hän emot dettas förverkligande
kan, der afsigten är en verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
