Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erlend Filippussön, norsk storman i 14:de årh. - Erling Alfsson, norsk storman i 13:de årh. - Erling Skakke, Kyrpinga-Orms son - Erling Skjalgsson, norsk herse i 10:de och 11:te årh. - Erling Stenvägg, norsk partihöfding i 13:de årh. - Erling Vidkunsson. Se Bjarkö-ätten - Erlinghundra. 1. Härad och tingslag i Stockholms län - Erlinghundra. 2. Kontrakt i Upsala stift - Erlkönig, T., egentl. "al-kungen", elfvakungen - Erlon, grefve d'E. Se Drouet - Ermanarik, Ermenrik l. Ermerik var en mäktig konung öfver östgoterna - Ermann. 1) Paul E. - Ermann. 2) Georg Adolf E. - Ermatingen, köping i schweiziska kantonen Thurgau - Ermeland (Ermland), landsträcka i preussiska regeringsområdet Königsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ålder, var en lång tid medlem af riksrådet.
Riddarevärdigheten ville han dock icke mottaga. I de
isländska annalerna berömmes han för den kärlek
han hyste till alla isländingar. Såväl hans son
Eindride Erlendssön som hans sonson Erlend
Eindridessön voro rika och mäktiga män, hvilka båda
hade säte i riksrådet. Den senare efterlemnade vid sin
död (omkr. 1450) endast tvänne döttrar, hvilka ärfde
slägtens stora jordagods. Losneättens sidolinier
lefde ännu i det 17:de årh., men utan att intaga
någon framstående ställning. Y. N.
Erling Alfsson, norsk storman i 13:de
årh., bodde på Thornberg (nuv. Tanberg), i
Ringerike. Med anledning deraf kallades hans ätt
Thornbergs-ätten. Han stod i slägtskapsförhållande
till konungahuset och var lendermand (baron). Han
var fader till Alf Erlingsson (se d. o.).
Y. N.
Erling Skakke, Kyrpinga-Orms son, norsk storman
och jarl i 12:te årh., fick under ett korståg ett
svärdshugg i halsen, hvilket hade till följd att
han sedermera bar hufvudet på sned (deraf hans
tillnamn). Han var gift med Sigurd Jorsalafares
dotter Kristina och hade med henne en son, Magnus
Erlingsson, hvilken han, efter Inge Krokryggs fall
(1161), lyckades få vald till konung och, sedan
han öfvervunnit Håkan Härdabred (1164), lät kröna
i Bergens Kristkyrka. (Detta var första gången en
norsk konung med kyrkliga ceremonier invigdes i sitt
ämbete.) Emellertid lyckades icke E. genom denna akt
förhindra angrepp mot sin sons välde. Sedan Sverre
Sigurdsson blifvit anförare för birkebenarnas parti,
blef E:s ställning inom kort ohållbar. I slaget
på Kalvskindet, en liten slätt utanför Nidaros
(Trondhjem), fann han, 1179, döden. Sverre hedrade
sin fallne motståndare med att hålla ett tal vid
hans graf, i Kristkyrkan. – E., hvars parti kallades
heklungarna, var en begåfvad man, men han utmärkte
sig icke genom några ädlare egenskaper; i synnerhet
var han hänsynslös, när hälst det gällde att häfda
sin egen och sin sons maktställning. 1164 grundlade
han ett augustinkloster på Halsnö, i
Hardangerfjorden, till hvilket han troligen skänkte sin slägts
jordagods, som voro belägna just i den trakten
(Söndhordeland). Y. N.
Erling Skjalgsson, norsk herse i 10:de och
11:te årh., bodde på Sole, vid Stavanger. Olof
Tryggvesson vann honom för kristendomen, gaf honom
sin syster Astrid till äkta och förlänade honom stora
egodelar. Äfven sedan Olof stupat vid Svolder (1000),
var E. fortfarande den mäktigaste mannen i den del af
landet, der han bodde. Till Olof den helige stod han
vanligen i ett spändt förhållande. Han var också en af
de förste, som slöto sig till dennes motståndare, Knut
den store. 1028 blef han emellertid tillfångatagen
af Olof och mot dennes vilja dräpt af en bland hans
män, Aslak Fitjarskalle. – E. var, med sin starkt
utpräglade sjelfständighetskänsla, en typ för en af
den tidens höfdingar. På Sole förde han ett lysande
hof. Y. N.
Erling Stenvägg, norsk partihöfding i 13:de årh.,
gaf sig ut för att vara son till Magnus Erlingsson
och blef af baglerna vald till
konung. Men hans makt blef icke långvarig. Sedan han
i Nidaros (Trondhjem) öfverfallit birkebenarna
och af dem fördrifvits till Bergen, dog han 1207.
Y. N.
Erling Vidkunsson. Se Bjarkö-ätten.
Erlinghundra. 1. Härad och tingslag i Stockholms
län, Stockholms läns vestra domsaga, andra
fögderiet. Arealen 31,490 har (63,789 tnld), 6,499
innev. (1879). Häradet består af socknarna Alsike,
Knifsta, Odensala, Husby, Norrsunda, Vassunda,
Haga, S:t Olof och S:t Per. – 2. Kontrakt i Upsala
stift. 6,237 innev. (1879). Det omfattar pastoraten
Odensala med Husby, Vassunda med Haga, Sigtuna
stadsförsamling med S:t Olof och S:t Per samt Alsike
med Knifsta.
Erlkönig, T., egentl. "al-kungen", elfvakungen, ett
af Herder efter det danska ellerkonge, elverkonge
bildadt och i tyska literaturen infördt ord. Herder
lät af ljudlikheten mellan elle, elfva, och de tyska
ordformerna eller och erle, al, förleda sig att
återgifva ellerkonge med erlkönig. Ordet vann allmän
spridning genom Göthes ballad "Der erlkönig". Jfr
Elfva.
Erlon [-lång], grefve d’E. Se Drouet.
Ermanarik, Ermenrik l. Ermerik (i de fornnordiska
sagorna och eddorna Jórmunrek, hos Saxo Jarmerik)
var en mäktig konung öfver östgoterna, af amalernas
kungaslägt. I segerrika krig uriderkufvade han
många folk och herskade slutligen öfver ett rike,
som säges hafva sträckt sig från Svarta hafvet till
Östersjön. Då hunnerna anföllo, afhände sig den
110-årige konungen sjelf lifvet, 375, och med honom
gick hans rike under. E. bildar medelpunkten i en
krets af forntyska och fornnordiska sagor.
Ermann. 1) Paul E., tysk fysiker, f. 1764, d. 1851
som professor i Berlin, skref flere förtjenstfulla
afhandlingar om elektricitet och magnetism. – 2)
Georg Adolf E., den förres son, f. 1806, d. 1877,
gjorde 1828–30 en vetenskaplig jordomsegling,
under hvilken han verkställde vigtiga jordmagnetiska
undersökningar. Han gjorde ock omfattande experiment
öfver kroppars volymförändring vid smältning.
Ermatingen, köping i schweiziska kantonen Thurgau,
vid Bodensjön. Omkr. 1,500 innev. Forellfiske. I
närheten ligger slottet Arenenberg.
Ermeland (Ermland), landsträcka i preussiska
regeringsområdet Königsberg, motsvarande de
nuvarande kretsarna Braunsberg, Heilsberg,
Rössel och Allenstein. Arealen 4,285 qvkm. (77,8
qv.-mil). 212,812 innev. (1875), till största delen
katoliker. Linodling, spånad och linneväfveri
utgöra vigtiga näringar för en stor del af
befolkningen. – E. innehades länge af Tyska orden
som ett särskildt landskap och var sedan 1243 ett
af de fyra biskopsdömen, hvari påfven delade denna
ordens landområde. Biskopen af E. stod omedelbart
under påfven och upphöjdes i 14:de årh. till tysk
riksfurste. Genom freden i Thorn (1466) kom E. jämte
hela Vest-Preussen till Polen, och vid detta lands
första delning (1772) till Preussen. Ännu bär en
katolsk biskop i Öst-Preussen titeln "biskop af E.".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
