Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 677-678 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erinaceus, Igelkott-slägtet, zool. - Eringsboda (Eriksboda), socken i Blekinge län - Erinna, forngrekisk skaldinna - Erinyer l. Erinnyer, Grek. mytol.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yttersta spetsen och en bred ring något nedanför
densamma, hvilka delar äro svarta. Igelkotten är ett
dumt, lättskrämdt och trögt djur, som, lyssnande och
vädrande åt alla håll, vandrar omkring med jämna,
trippande steg och vid minsta buller rullar ihop
sig till ett klot. Han har en skarp lukt, hvilken
heror på den ständigt fuktiga nosen eller trynet;
synen tyckes deremot vara dålig. Han är för öfrigt ett
nattligt djur, som sofver hela dagen och som vanligen
framkommer först i skymningen för att begifva sig ut
på jagt. Hans föda utgöres visserligen till största
delen af insekter, men icke dess mindre är han en svår
fiende äfven till smärre ryggradsdjur, t. ex. möss,
mullvadar, ödlor, grodor o. s. v., och försmår icke
häller växtdelar, rötter, frukter m. m. Igelkotten har
ett svagt grymtande läte och är ett föga sällskapligt
djur; han träffas vanligen ensam eller på sin höjd
tillsammans med sin hona. Tid den första frostens
inbrott tillreder han sig ibland de tätaste buskarna,
under rishögar, i häckar o. s. v. ett bo, bestående
af blad och strå. Om han vid anläggandet af boet
ej finner någon lämplig håla, gräfver han sig sjelf
en sådan. Der tillbringar han i nordligare land den
kalla årstiden i ett slags domning eller oafbruten
vintersömn, under hvilken kroppsvärmen betydligt



sjunker och djuret tär på den under hösten samlade
fettmassan. Mot sina fiender, bland hvilka räfven
torde vara en af de farligaste, skyddar han sig med
sin beklädnad af taggar, hvilka, då djuret är lugnt,
ligga taktegelformigt öfver hvarandra, men som vid
minsta anledning resa sig ut åt alla håll. Samtidigt
hoprullar sig kroppen till ett klot, på hvilket man
upptäcker en fördjupning, som innesluter trynet,
fötterna och svansen. Till följd af de elastiska
taggarna kan igelkotten falla från en ganska betydlig
höjd, utan att skada sig. Slår man vatten på det
hopkrupna djuret, så rullar det genast upp sig. Också
lär räfven begagna sig af detta konstgrepp, i det han
fuktar sitt offer med sin urin. Igelkotten uppäter
visserligen en och annan fogel eller dennes ägg, men
torde för öfrigt vara ett högst nyttigt djur. Detta
beror hufvudsakligen på hans afgjorda fiendskap mot
de för landtbrukaren så skadliga åkersorkarna och mot
en mängd lika förderfliga insektarter. Några folkslag
lära till och med hålla honom såsom husdjur för att
befria sina boningar från råttor och kackerlackor. –
Igelkottens kött är, i synnerhet om hösten, fett
och välsmakande, men användes dock icke till föda;
hans skinn begagnades förr till kardor. I Sverige
förekommer igelkotten

ganska allmänt, såväl i skogstrakter som på
slättbygden, från Skåne till Gestrikland, men
längre norrut är han sällsyntare. – Den långörade
igelkotten, E. auritus, som har öronen längre
och svansen kortare än hufvudets halfva längd,
är något mindre än den förre, hvilken han till
lefnadssättet fullkomligt liknar, och förekommer i
mellersta Asien från Volga till Bajkal, i synnerhet
i Tatariet. En annan art, E. pruneri, som har endast
fyra tår på bakfötterna, tillhör Sennar och Senegal.
J. G. T.

Eringsboda (Eriksboda), socken i Blekinge
län, Medelstads härad. Arealen 12,455 har (25,230
tnld). 2,948 innev. (1879). Annex till Tving, Lunds
stift, Medelstads kontrakt.

Erinna, forngrekisk skaldinna, lefde omkr. 600
f. Kr. och var samtida med Sappho, till hvilken hon
stod i förtroligt vänskapsförhållande. Såsom hennes
födelseort uppgifves dels någon af öarna Telos, Tenos
eller Rhodos, dels staden Teos i Lydien. Hon dog
vid nitton års ålder. Bland hennes dikter berömmes i
synnerhet Elakate (sländan), ett episkt skaldestycke
omfattande ungef. 300 verser, af hvilka numera
återstå blott obetydliga fragment (tills, fem v.),
af tvifvelaktig äkthet. Hon författade äfven epigram,
af hvilka några (sannolikt äkta) finnas i behåll.
A. M. A.

Erinyer l. Erinnyer (Grek. Erinyes l. Erinnyes),
Grek. mytol., hämdens gudinnor, i den äldsta
grekiska gudaläran närbeslägtade med moirerna
eller ödets gudinnor och likasom dessa tillhörande
underjorden. Enligt Hesiodus äro de döttrar af
Uranos och Jorden. Hos de tragiske skalderna
sägas de vara födda af Natten eller af Jorden
och det nattliga mörkret. Erinyernas antal är
hos de äldste författarna obestämdt. Homerus
omtalar stundom en, stundom flere E., utan att
namngifva eller individualisera dem. Först på
Euripides’ tid fixerades antalet till tre, och
under den alexandrinska tiden tillkommo de på deras
verksamhet och sinnelag syftande namnen Tisifone
(blodshämnarinna), Alekto (outtröttlig) och
Megaira (afundsam, fientlig). E. äro å ena sidan det
skuldbelastade samvetets dunkla makter, men hafva å
andra sidan äfven en mera objektiv betydelse såsom
representerande den i tingens och menniskornas
egen natur grundade orubbliga verldsordningen,
betraktad såsom en öfver menniskorna stående, hämnande
rättfärdighet. Deras verksamhet, som uteslutande är
riktad på det ondas förföljande och bestraffande,
reflekteras dock dervid på dem sjelfva och gör dem
till ondskefulla, af gudar och menniskor afskydda
demoner, hvilka stundom sjelfmant egga menniskorna
till öfvermod och synd för att derigenom störta dem
i förderfvet. Hvarje förbrytelse mot naturens eller
samfundslifvets eviga grundlagar frammanar Erinyernas
hämd, i synnerhet blodskulden, framför allt om denna
tillika innebär kränkning af familjebandets helgd;
men äfven allmänt menskliga förhållanden, t. ex. edens
och gästvänskapens heliga pligter, stå under deras
skydd. Från det mörka Erebosdjupet, der de hafva sitt
hemvist, uppstiga de för att likt jagthundar följa
förbrytaren i spåren. De liknas äfven vid snabba

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>