Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ergotin, kem., med. - Ergotism, med. - Erhard, Heinrich August - Erica, Klockljung, bot. - Ericaceæ l. Ericineæ, ljungväxter, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dosi) för att framkalla sammandragningar
i lifmodern (då förlossningsvärkarna äro
svaga och, efter förlossningen, mot blödningar,
härrörande af bristande sammandragningsförmåga
i lifmoderväggarna) samt, under antagande att
medlet kan sammandraga blodkärlen, mot blödningar
från lungorna och från andra håll. Man har äfven
försökt insprutningar af "ergotin-lösningar"
mot pulsådersvulster (anevrismer), enligt uppgift
stundom med framgång. Den rena sklerotinsyran har på
senare tiden blifvit försökt i dos af 4–5 cg. (och
mera) för samma ändamål som ergotin. Uppgifterna
om resultatet äro stridiga. Jfr Mjöldryga.
O. T. S.
Ergotism (af Fr. ergot, mjöldryga), med., en stundom
epidemiskt uppträdande, härjande sjukdom, som har
sin orsak i förtärandet af mjöl (bröd, välling,
gröt) af säd, som i ymnigare mängd innehållit
mjöldryga, hvilket ofta är händelsen efter våta
somrar. Af historien vet man, att denna fruktansvärda
sjukdom 1089 härjade i vestra delen af Lorraine i
Frankrike. Epidemier af samma sjukdom hafva sedermera
tid efter annan förekommit i de flesta europeiska
land, äfven i vissa delar af Sverige, synnerligast i
Småland. Redan 1597 påpekade Tissot, att förtärandet
af mjöldryga vore sjukdomens orsak; men långt senare,
ännu vid midten af 1700-talet, var man oviss om
verkliga orsaken till sjukdomen, hvilket visas deraf
att Linné ansåg den härröra af fröna till Rhaphanus
Rhaphanistrum L. (i Småland kallad "dragfrö") och
derför äfven benämnde sjukdomen Rhaphania. Sjukdomen
förekommer i två former, den ena karakteriserad af
konvulsioner och kramp (Ergotismus convulsivus),
den andra genom uppträdande af kallbrand, förnämligast
i extremiteterna (Ergotismus gangraenosus). Den förra
formen yttrar sig i mattighet, svindel, stickningar
i huden, myrkrypning i tårna och nedre extremiteterna
(mera sällan i de öfre) samt konvulsiviska ryckningar
omvexlande med kramp och våldsamma sammandragningar
af enskilda muskelgrupper. Sedermera inställer sig
känsellöshet och förlamning af syn-nervhinnan; döden
inträder ofta under ett anfall af konvulsioner. I
den andra formen svullna fötter och händer och
liksom vissna bort, hvarjämte i dem uppträder ett
slags torr kallbrand (Gangraena sicca), oftast
i nedre extremiteterna, men äfven ofta i de öfre
samt i andra kroppsdelar (t. ex. i näsan); kyla
och känsellöshet äro förherskande, allt under det
den sjuke plågas af hetshunger, tills döden gör
slut på eländet. Amputation af de genom kallbrand
förstörda lemmarna tjenar i allmänhet till intet. Om
den sjuke öfverlefver förgiftningen, är dock
helsan ofta för alltid bruten, i fall större mängd
mjöldryga förtärts. I Siebenbürgen insjuknade under
en epidemi af ergotism 283 personer, af hvilka 98
afledo, och bland dem, som öfverlefde förgiftningen,
inträffade ett ovanligt stort antal fall af grå
starr (Cataracta) å båda ögonen. Emot ergotism
är läkekonsten vanmäktig. Stimulerande medel,
jodkalium, opium, riklig näring o. s. v. hafva
försökts, men med tvifvelaktig framgång.
O. T. S.
Erhard, Heinrich August, tysk historieforskare,
föddes 1793 i Erfurt och dog 1854
såsom arkivarie vid provinsarkivet i Münster. Han
egnade sig särskildt åt djupgående forskningar rörande
renaissancetiden i Tyskland och utgaf såsom resultat
af dessa forskningar flere förtjenstfulla arbeten,
bland hvilka särskildt må nämnas Geschichte des
wiederaufblühens wissenschaftlicher bildung
vornehmlich in Deutschland, bis zum anfang der
reformation (1827–32).
Erica, Klockljung, bot., växtslägte af
nat. fam. Ericaceae., kl. Octandria L., innefattande
små buskar med tättsittande, barrlika blad samt
blommor, hvilkas klocklika eller rörformiga krona –
i motsats till kronan hos den vanliga ljungen –
är mycket längre än fodret och ej klufven, utan
endast tandad. Detta slägte har en särdeles märkvärdig
utbredning. Af de 400–500 arterna växa de allra flesta
uteslutande på Kap, de öfriga i motsvarande del af den
norra tempererade zonen, flertalet i kusttrakterna
öster om Atlanten, hvarifrån räknadt artantalet
hastigt aftager åt öster. Så finnas i sydvestra
Norge 2 arter, i det sydligare Sverige 1, hvilken i
vestra delen är allmän, i den Östra sällsynt. Alltså
har slägtets utbredningsområde – i motsats till
det vanliga förhållandet – sin hufvudsträckning i
norr och söder, under det dess sträckning i öster
och vester omfattar ej synnerligen många grader. –
Erica-arternas utmärkt täcka blommor och egendomligt
fina löfverk hafva gjort, att ett mycket stort antal,
trots den ej ringa svårighet, hvarmed deras odling
är förbunden, blifvit med förkärlek upptaget af
hortikulturen. Någon ekonomisk betydelse hafva de
deremot icke. S. A.
Ericaceae l. Ericineae, ljungväxter, bot., namn
på en not. växtfamilj, hvilket tages i två olika
bemärkelser: 1. en mer omfattande, såsom namn på
en kollektiv-familj (Bicornes L., ett äldre och
derför riktigare namn); 2. en mer inskränkt, såsom
namn på en af den förras underfamiljer. – De till
kollektiv-familjen Ericaceae hörande växterna äro
i allmänhet lågväxta buskar med öfvervintrande,
antingen platta, läderaktiga eller nästan barrlika
blad. Blommorna hos flertalet hafva kronor, som äro
sambladiga, men likväl ej – såsom händelsen nästan
alltid är med sådana – bära ståndarna. Dessa senare
äro, normalt, dubbelt så många som kronbladen,
hafva ofta hornlika bihang (deraf namnet Bicornes,
tvåhornade) samt öppna sig med porer. Frukten,
som innesluter många små frön, är kapsel eller
bär. – Ericaceerna kunna fördelas i 4 väl skilda
underfamiljer: Vaccinieae (lingonväxter), Ericeae
(ljungväxter i inskr. bem.), Rhodoraceae
(alprosväxter) och Pyrolaceae (vintergrönväxter). Af
dessa kan Ericeae anses som den mest centrala,
Vaccinieae som den högst och Pyrolaceae som den lägst
utbildade. – Med undantag af fam. Epacrideae, hvilken
i Australien ersätter ljungväxterna, hafva dessa inga
närmare slägtingar, hvarför deras plats i systemet
är högst vansklig att bestämma. Vanligen ställas
de bland de gamopetala dikotyledonerna, men hela
deras bildning synes snarare anvisa dem plats bland
de eleuteropetala, af hvilka möjligen saxifragerna
skulle kunna anses såsom på långt håll beslägtade
(genom Pyrolaceae). – I allmänhet trifvas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
