Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldkula - Eldlinie - Eldmeteor, meteor. Se Meteor - Eldmärke - Eldning - Eldon, John Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eldkula, meteor. Tvänne alldeles skilda slag
af eldkulor förekomma, nämligen de, som förorsakas af
meteorer (främmande himlakroppar, hvilka råka in
i jordatmosferen) samt elektriska eldkulor eller
kulblixtar. När en eldkula af det förra slaget,
det ojämförligen mest vanliga, först framträder,
visar den sig som en ljuspunkt eller såsom en liten
molnfläck, hvilken hastigt blir lysande, eller såsom
ett parallelt ljust band eller strimma, stundom såsom
flere sådana, hvarur under rörelsen en lysande massa
liksom upprullas. Banan är vanligen bågformig, hvaraf
man sluter till en tangentiel och en attraherande
kraft. Massan förstoras hastigt och utbildas till
en kula, som utkastar lågor, rök och gnistor. Ofta
drager den efter sig en svans, som, närmast bakom
kulan, synes bestå af bakåt tillspetsade flammor
samt, längre bort, af en rökaktig materia. Såväl
storlek som form och färg omvexla för öfrigt i
oändlighet. Fördelaktigast observeras naturligtvis
eldkulorna efter mörkrets inbrott. Vid dager kunna
endast de allra största och ljusstarkaste uppfattas
med ögat. Till sist springer kulan vanligen sönder
med en stark knall och luftskakning. Eldkulor
af detta slag äro således ingenting annat än
stjernfallsmeteorer, hvilka nå atmosferens lägre,
tätare lager och genom sin storlek framkalla en
starkare ljus- och ljudeffekt än flertalet af
stjernfallsmeteorerna, hvilka i allmänhet kunna antagas
hafva en ganska obetydlig massa. Då eldkulorna
kunna synas äfven under dagen, måste deras ljus vara
ganska intensivt. När solen är under horisonten,
upplyses hela det område, som en eldkula öfverfar,
med ett sken, hvilket stundom vida öfverträffar
fullmånens. Se vidare Meteorstensfall och
Stjernfall. Om eldkulor af det andra slaget, se Blixt.
L. A. F.
Eldlinie, befästningsk., den inre kanten af
ett bröstvärn, såväl vid fästningar som vid
fältbefästningar, så kallad, emedan försvararnas eld
derifrån utgår; de i en fältställning, eller position,
befintliga främsta truppliniernas uppställningsplats.
G. U.
Eldmeteor, meteor. Se Meteor.
Eldmärke, med., populär benämning på ett visst slag af
blodkärlssvulster (angiomer); det vetenskapliga namnet
är teleangiektasier eller naevi. Dessa svulster bestå
af en mängd nybildade, tätt intill hvarandra pressade
fina kärl (kapillärkärl), mestadels arteriella, med
blott ringa mellansubstans. Färgen är derför också
lifligt röd. De kunna förekomma hvar som hälst på
huden, men oftast finner man dem på hufvudet och
i ansigtet. Än äro de alldeles släta och höja sig
då alls icke öfver hudytan, än bilda de mer eller
mindre knotiga upphöjningar. Någon gång äro de
bevuxna med hår. Ibland äro de mycket små, ibland
sträcka de sig öfver stora ytor, såsom i ansigtet,
särdeles på kinderna. Som oftast äro de medfödda,
och stundom antaga de märkvärdiga skapnader, liknande
hvarjehanda föremål. Enligt en mycket allmän folktro
har man att söka deras uppkomst i själsinflytanden
hos modern under hafvandeskapet – en åsigt, som den
moderna vetenskapen ej delar. Deremot kan ärftligheten
ej förnekas. Eldmärken kunna
förblifva stillastående hela lifvet igenom,
och de kunna af sig sjelfva försvinna; men de
kunna äfven föröka sig och intaga ofantliga
sträckor. Synnerligast är detta förhållandet med
mera ojämna eldmärken. Behandlingen är uteslutande
operativ. Vid mycket små svulster af detta slag kan
det någon gång hjelpa att vaccinera rundt omkring
dem. Eljest måste eldmärken aflägsnas med knif
eller, ändå hällre, medelst brännmedel, frätande
syror eller, bäst, glödjern, i någon af de nyare,
mindre afskräckande formerna: galvanokaustiska
apparater eller den s. k. Paquelins termokauter.
Rsr.
Eldning, sammanfattningen af de operationer,
medelst hvilka brännmaterialet införes i en eldstad
och elden i denna vårdas. Eldningen är ingalunda
en så enkel sak, som man skulle kunna föreställa
sig: ganska mycken vana och omtänksamhet erfordras
för att bränslet skall kunna väl tillgodogöras och
eldstaden länge bibehållas i oskadadt skick. Äfven
kunskap om lagarna för kroppars förbränning är
af stor nytta för eldaren. I främsta rummet har
man att tillse, det hvarken för mycket eller för
litet luft tillföres eldstaden, m. a. o. att draget
har lagom styrka. Införes för ringa luftmängd, så
sker förbränningen ofullständigt; införes åter för
mycket, så bortgår med öfverskottet en del värme
utan nytta. Medelst spjället och askugnsluckan,
eller, när askugn icke finnes, genom eldstadsluckan,
verkställes regleringen deraf. Vid stora eldstäder,
t. ex. vid ångpannor, är det fördelaktigt att införa
bränslet i små mängder och ofta, ty derigenom främjas
såväl besparing i bränsle som rökförbränning; men
bränslets införande måste då ske med största möjliga
hastighet samt luckan skyndsamt öppnas och slutas,
på det att icke ett alltför stort öfverskott af luft
må inkomma. Vid några af de nyare jernugnarna, afsedda
för rums uppvärmning, sker eldningen i stället på det
sättet att så mycket bränsle, som ugnen rymmer, på en
gång införes, men blott sparsamt med luft insläppes,
så att förbränningen sker långsamt, hvarigenom en
jämnare uppvärmning kan erhållas. – För att skydda
rosten och för dragets bibehållande böra askugn och
rost hållas väl rena och rost-öppningarna tid efter
annan rensas. Se vidare Eldstad och Förbränning.
G. E. D.
Eldon [äldön], John Scott, earl of E., engelsk
statsman, föddes d. 4 Juni 1751 i Newcastle. 1776
blef han advokat i London och förvärfvade sig som
sådan en ofantligt stor praktik. 1783 kom han,
såsom ombud för köpingen Werbly, in i underhuset,
der han slöt sig till tories och med ifver
motverkade såväl reformbillen som de irländske
katolikernas emancipation. 1788 utnämndes han till
solicitor general och 1793 till attorney general samt
förordnades 1799 att förestå lord-öfvordomareämbetet
i court of common pleas. Samtidigt blef han, under
namnet baron Eldon, peer af England. 1801 inträdde
han som lordkansler i Addingtonska ministèren och
satt qvar der till 1806, då kabinettet Grenville-Fox
kom till makten. 1807–27 var han åter lordkansler,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
