Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Demeter - Demetoka, stad i Turkiet. Se Demotika. - Demetrias - Demetrius, namn på ryska storfurstar. Se Dimitri. - Demetrius Phalereus - Demetrius, två syriska konungar. - Demetrius, namn på två macedoniska konungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller Kore (egentl. "jungfrun"), som bortröfvades
af Pluton, underjordens gud, för att blifva hans
gemål. Otröstlig sökte D. den förlorade dottern, till
dess hon, efter nio dagar, af den allseende Helios
(solguden) fick upplysning om hennes öde. Hon öfvergaf
då olympen och gudarnas samqväm, antog en tjenarinnas
skepelse och kom, efter långa irrfärder, till Eleusis,
der hon välvilligt mottogs i Keleos’ hus. Slutligen
blef hon igenkänd och lärde då menniskorna sin
dyrkan. Emellertid hade jorden varit utan någon
alstringskraft, så att Zeus, som gifvit sitt bifall
till Persefones bortröfvande, slutligen måste såsom
medlare mellan D. och Pluton åvägabringa ett fördrag,
enligt hvilket Persefone skulle en tredjedel af året
tillhöra Pluton och underjorden, men den öfriga
tiden vistas ofvan jord hos sin moder – en bild
af växtlifvet, som under vintern slumrar i jordens
sköte, men under våren och sommaren framträder i
ljuset. På grund af detta nära samband med naturlifvet
och underjordens makter räknades D. sjelf till de
s. k. "chthoniska" (underjordiska) gudarna. D:s dyrkan
var vida utbredd inom Grekland, och hufvudorten
för densamma var Eleusis (i Attika), der en
hemlighetsfull gudstjenst, de berömda Eleusinska
mysterierna (se d. o.), var egnad åt henne. Qvinnorna
i Athen och åtskilliga andra stater firade till
hennes ära den s. k. tesmoforiefesten, vid
hvilken gudinnan dyrkades såsom "lagstiftarinna"
(thesmoforos), emedan den under hennes hägn stående
sädesodlingen ansågs vara grundvalen för allt ordnadt
samhällsskick. – Ända från år 493 f. Kr. hade Ceres
i närheten af Circus maximus i Rom ett tempel,
der hon dyrkades enligt grekiska religionsbruk. –
I grekernas bildande konst framställes D. vanligen
såsom en skön, fullmogen qvinna i rikt draperad,
fotsid drägt, med en krans af sädesax på hufvudet
samt med en fackla eller en vallmostängel och
en med ax fylld korg eller en sädeskärfve.
A. M. A.
Demetoka, stad i Turkiet. Se Demotika.
Demetrias, fordom stad i Tessalien, vid Pagaseiska
viken. Det grundlades 290 f. Kr. af Demetrius
Poliorcetes och var de macedoniske konungarnas
vanliga residens.
Demetrius, namn på ryska storfurstar. Se Dimitri.
Demetrius Phalercus (Grek. Demetrios
Falerevs), grekisk statsman, f. 345 f. Kr. i den attiska
hamnorten Faleron (deraf namnet), egnade sig i sin
ungdom åt filosofiens studium och var lärjunge af
peripatetikern Theofrastus, men vann derjämte tidigt
anseende såsom politiker och sattes af Kassander
(317) i spetsen för Athens statsförvaltning. I tio
år förestod han denna med stort beröm och gjorde sig
derunder så älskad af folket, att detta egnade honom
360 ärestoder (en för hvarje dag i året). Sedermera
måste han dock vika för Demetrius Poliorcetes
(307), hvarvid det vankelmodiga folket icke allenast
kullstörtade hans statyer, utan äfven dömde honom
till döden. D. flydde först till Thebe och sedan till
Egypten. I sistnämnda land emottogs han välvilligt
af Ptolemaeus Lagi, hvilken han länge tjenade såsom
rådgifvare, och lade
första grunden till det alexandrinska
biblioteket. Under Ptolemaeus Philadelphus råkade
han i onåd och dog ej långt derefter (283) i öfre
Egypten. D. var icke allenast en duglig statsman,
utan äfven en framstående talare, en stor vän af
vetenskaplig bildning samt sjelf en mångsidig och
flitig författare i filosofiska, historiska, retoriska
och grammatiska ämnen. Af hans tal och historiska
skrifter finnas några fragment i behåll. Ett honom
tillskrifvet retoriskt arbete tillhör en senare tid.
A. M. A.
Demetrius (Grek. -os), två syriska konungar. – 1)
D. I Soter, son af Seleucus Philopator i Syrien,
sändes 175 f. Kr. af sin fader såsom gisslan till Rom,
der han tillbragte en stor del af sin ungdom. Efter
sin faders död flydde han, måhända med senatens
vetskap, för att mot sin broder Antiochus bevaka
sin rätt till tronen. Han lyckades blifva utropad
till konung och erkändes såsom sådan af romarna, men
genom grymhet och omåttlig dryckenskap ådrog han sig
snart sina undersåtars hat och förakt. Mot judarna,
hvilka under Judas Macchabaeus sökte frigöra sig
från Syriens öfvervälde, förde han ett föga lyckligt
krig. I striden mot den af romarna understödde
tronpretendenten Alexander Balas blef han slagen
och omkom under flykten (150). Tillnamnet "Soter"
(räddaren) fick han af babylonerna, derför att han
befriat dem från satrapen Timarchos. – 2) D. II
Nikator ("segraren"), den förres son, kom, liksom
fadern, i sin ungdom såsom gisslan till Rom, men
återvände snart till Syrien, der han efter Alexander
Balas’ förjagande besteg sin faders tron. Sina
undersåtars upprorsförsök bekämpade han dels medelst
främmande legotrupper, dels med tillhjelp af judarna
under mackabén Jonatan. Till följd af trolöshet fick
han dock sedermera denne till fiende och led derefter
svåra motgångar. Ett krig mot Partien tog snart en för
D. olycklig vändning och bragte honom i fångenskap hos
den partiske konungen Arsaces, hvilken förmälde honom
med sin dotter. Efter flere fruktlösa rymningsförsök
befriades han slutligen af sin broder Antiochus och
återfick efter dennes död, 130, äfven väldet öfver
Syrien, men blef år 126 mördad under ett uppror.
A. M. A.
Demetrius (Grek. -os), namn på två macedoniska
konungar. – 1) D. Poliorcetes ("belägraren" eller
"stadseröfraren", så kallad med anledning af de
vidlyftiga belägringsmaskiner, hvilka han använde
vid belägringen af städerna Salamis, på Cypern, och
Rhodos), var son af Alexander den stores fältherre
Antigonus och föddes 337 f. Kr. Han deltog tidigt och
med utmärkelse i de många krig, som hans fader förde
mot Alexanders öfrige fältherrar. Mot Ptolemaeus
led han visserligen ett nederlag vid Gaza (312),
men detta reparerades snart genom en glänsande seger
öfver de egyptiska trupperna i Syrien. Efter ett
fruktlöst fälttåg mot Seleucus i Babylon (311) och
nya framgångar mot Egypten afseglade han (307) med
en stor flotta från Ephesus för att befria Grekland
från Kassanders herravälde. Athen öppnade frivilligt
sina portar för D., som mot dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
