Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Allighieri (Aldigh-, Aligh-)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommentarier. Der äro för första gången vetenskapliga
ämnen behandlade på ett annat språk än latinet. 3)
La commedia divina (Den gudomliga komedien);
se nedan. Dessutom tilläggas honom 4) åtskilliga
lyriska dikter och andliga sånger, hvilkas äkthet
likväl är oviss. – Följande arbeten äro författade
på latin. 5) De vulgari eloquio (Om folkspråket),
ofulländadt (två böcker i st f. fyra), bär vittne
om D:s kärlek till modersmålet och behandlar de
italienska dialekterna, ur hvilka han anser det
italienska högspråket böra framgå genom ett urval af
det bästa hos dem alla. Arbetet öfversattes sedermera
till italienska af skalden Trissino. 6) De monarchia
(Om monarkien) innehåller, i två böcker, skaldens
politiska trosbekännelse. D. anser romarefolket
vara ett utvaldt Guds folk samt att den romerska
universalmonarkien en gång för alla ingått i en
högre verldsplan och är ovilkorligt nödvändig
för verldens väl. Men monarken i D:s idealstat
är egentligen ingen annan än den, som råder öfver
både himmel och jord; under honom stå tvänne med
hvarandra fullt likställda tjenare, af hvilka den ene,
kejsaren, leder de jordiska och den andre, påfven,
de himmelska angelägenheterna. Strängt taget var
D. således hvarken guelf eller ghibellin, utan sökte,
ehuru det ej lyckades, att intaga en förmedlande
ställning emellan de stridande partierna. 7) Epistolae
(Bref) och 8) Quæstio de duobus elementis aquæ et
terræ (Afhandling om de bägge elementen vatten och
jord). Sistnämnda skrift försvarade han offentligen
i Verona året före sin död.
Det verk, som berättigar D. att anses för en af
verldens störste skalder, är den förut nämnda dikten
Commedia divina. Det var genom detta märkvärdiga
poem, som det högre italienska folkspråket
("volgare illustre"), af honom der utveckladt
och förskönadt, blef erkändt som nationens tal-
och skrifspråk och fick en prägel, som det än i
dag eger. Denna stora dikt innesluter i sig allt
hvad D:s samtid visste och åtskilligt mer. Här
kunna vi endast gifva några antydningar om dess
innehåll. Commedia divina är en allegorisk dikt, i
hvilken D. skildrar sin själs historia och framställer
sin djupsinniga uppfattning af kristendomen, kyrkan,
staten och verldshistorien. Commedia kallade han
sjelf skaldeverket "för dess ängsliga början och
lyckliga utgång"; – efterverlden tillade epitetet
divina (gudomlig, förträfflig). Det är skrifvet
på terziner (femfotade jamber med rimflätningen
a b a b c b c d c ...) och omfattar 100 sånger, af
hvilka den första utgör inledningen till det hela. De
öfriga 99 sångerna äro symmetriskt fördelade på tre
grupper, hvar och en med 33 sånger, nämligen Inferno
(Helvetet), Purgatario (Skärselden) och Paradiso
(Paradiset), eller de tre riken, i hvilka, enligt den
katolska tron, menniskorna befinna sig efter döden
för att der "vedergällas efter som de handlat hafva,
medan de lefde". Helvetet framställes af D. såsom ett
ofantligt, i jordens inre nedskjutande trattformigt
svalg, hvars spets står i jordklotets och hela
skapelsens medelpunkt, lodrätt under Jerusalems
stad. Det bildades, då Lucifer (Satan), i sin af
högmod och afund föranledda kamp emot Gud,
störtades ned från himmelen och som en ljungeld
föll mot jorden, hvilken, skälfvande af fasa,
dervid remnade och i sitt innandöme upptog den fallne
ängelen. Det trattformiga gapets inre väggar löpa icke
i jämn sluttning ned mot spetsen, utan afbrytas af
nio horisontala, amfiteatraliskt liggande afsatser,
hvilka minskas till bredd och omfång, ju längre ned
man kommer. Det är på dessa kretsar, som de fördömde
dväljas och utstå eviga qval, allt efter graden af
sina förbrytelser, i det straffens ryslighet ökas, ju
närmare man kommer afgrundens botten, der satan sjelf
har sitt hemvist och der förrädare mot vänner, slägt
och fosterland lida sitt straff. Under vandringen
genom detta dödsrike kommer D. till kännedom af sig
sjelf och synden. Han ledsagas dervid af Virgilius,
det gamla romerska rikets frejdade skald, som under
medeltiden var föremål för den djupaste vördnad,
emedan han ansågs hafva, om ock omedvetet, förutsagt
Frälsarens ankomst. Samme ledsagare har D., äfven
då han genom Skärselden går till bot och rening från
synden. På detta rum låter han de syndare, hvilka dött
i ånger och trängtan till Gud och således ej i likhet
med de fördömde aflidit i Guds vrede, ytterligare
luttras, så att de slutligen blifva värdiga att
inträda i det himmelska paradiset. Själarna tillbringa
der tiden mellan döden och domens dag; men denna
botgöringstid kan likväl förkortas genom kyrkans och
de efterlefvandes fromma förböner. I olikhet med
det vanliga föreställningssättet, enligt hvilket
skärselden, såväl som helvetet, ligger i jordens
inre, förlägger D. sitt Purgatorio till ett högt,
fristående berg, Skärseldsberget, midt i hafvet, på
hinsidan jorden. Detta berg bildades af den jord, som
vid Lucifers nedslungande från himmelen ej kunde komma
undan, utan på andra sidan om jorden trängdes upp
som en bergskägla, hvars massa således till form och
storlek motsvarar helvetets tomrum. Det kägelformiga
berget är nämligen omgördladt af nio koncentriska
kretsar. Men der äro botgörarnas pröfningar svårast på
de vidaste afsatserna och blifva allt lättare, ju mer
kretsarna afsmalna, eller ju högre upp man stiger. På
bergets afplattade topp, högt i skyn, ligger det
jordiska paradisets skog, med glömskans flod och
kunskapens träd, och från denna härliga ort stiger
skalden upp till det himmelska Paradiset, de saliges
hem. Han ledes då icke längre af hedningen Virgilius,
utan af Beatrice, "lycksaliggörerskan", vid hvars
sida han ilar genom de olika himlasfererna, tills han
hinner empyreum, eldhimmelen, som icke är någonting
annat än en krets af idel kärlek och ljus, der det
ängslade hjertat ändtligen finner ro i åskådningen af
Gud i hans treeniga majestät. Under den långa färden
från helvetets förgård till den öfversta himmelen
är skalden städse i samtal dels med sina ledsagare,
dels med framstående, mestadels nyss förut aflidna
personer, hvarvid dåtidens djupsinnigaste teologiska
och filosofiska spörsmål afhandlas samt statens och
kyrkans dåvarande tillstånd skildras, ofta med en
sedlig vrede och en kraft, som väcker vår beundran för
fosterlandsvännen och mannen i nästan lika hög grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
