Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruno, kartusian-ordens stiftare - Bruno Saxonicus - Bruno, kardinal - Bruno, Giordano - Brunockra, rättare Brun jernockra, miner. - Bruns, Paul Victor - Brunsdrickning, Se Helsobrunn - Brunsfels, Otto, tysk botaniker. Se Brunfels - Brunskog, socken i Värmlands län - Brunskur. Se Helsobrunn - Brunskära, bot. - Brunsmand, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ej fördraga den sedliga slapphet, som mötte
honom öfvrerallt. Han drog sig derför 1084,
jämte några likasinnade, undan i ensamheten
och grundade ett kloster i den vilda ödemarken
Chartreuse (Cartusia), i närheten af Grenoble,
i sydöstra Frankrike. Sålunda blef han upphof
till den s. k. kartusian-orden (T.
karthäuser-orden), som på sin tid var den strängaste af
alla munkordnar. Ordens medlemmar voro
nämligen förpligtade till ständig tystlåtenhet. De
fingo samtala endast med Gud, i böner och
lofsånger, och för öfrigt icke sysselsätta sig
med annat än handarbete, studier och böckers
afskrifvande. På kallelse af sin forne lärjunge
påfven Urban II begaf sig B. mot slutet af sin
lefnad till Italien, der han grundade ett
kartusian-kloster vid Della Torre i Kalabrien och
der han vistades till sin död, 1101. Han
kanoniserades 1628. Den 6 Okt. är hans
åminnelsedag. J. H. B.
Bruno Saxonicus, munk, historieskrifvare,
var samtida med den Bruno, som stiftade
kartusian-orden, och tillbragte större delen af sitt
lif dels i Magdeburg, dels i Merseburg. Han
har förnämligast gjort sig bekant genom den
s. k. Historia belli saoconici, som är en historisk
skildring af de sachsiske furstarnas strider
(1073–82) med Henrik IV och ett verk af ganska
högt värde genom deri meddelade urkunder och
aktstycken. Det finnes i manuskript i paulinska
biblioteket i Leipzig och utgafs för första
gången af Marquard Freher år 1600 (i "Scriptores
rerum germanicarum", 1:sta bd). En
handupplaga af samma verk utkom 1843. J. H. B.
Bruno, kardinal, d. 1123, var till en början
kanonikus i Asti, sedan kardinal och biskop i
Regni. Han efterlemnade åtskilliga skrifter af
homiletiskt och dogmatiskt innehåll. 1183 blef
han kanoniserad, och hans åminnelsedag är d.
18 Juli. J. H. B.
Bruno, Giordano, italiensk filosof, f. i Nola
(nära Neapel), troligen 1548, var till en början
dominikan-munk, men utträdde sedermera ur
orden, dertill förmådd af sin kärlek till naturen
och af den entusiasm, hvarmed han omfattade
Kopernici upptäckter. Han förde sedan ett
äfventyrligt och kringirrande lif och blef
slutligen år 1600 i Rom bränd såsom kättare. B.
var en representant för den s. k. nyklassiska
riktningen, hvilken inom filosofiens historia
bildar öfvergången mellan medeltiden och den
nyare tiden, och sökte som sådan återupplifva
den antika filosofien samt trädde i opposition
mot skolastiken och den katolska kyrkoläran –
en opposition, som hos honom mer afgjordt än
hos de fleste andra vände sig mot kristendomen
i dess helhet. Det hufvudsakligaste af sin åsigt
hemtade B. från Nicolaus Cusanus, hvars lära
han utförde i mer vetenskaplig form. I likhet
med denne sökte han göra gällande en med
ny-platonismen närslägtad panteism. Det
absoluta och ur-ena, som skall träda i stället för
den kristna teologiens lära om den personlige
Guden, fick dock hos B. mer afgjordt en fysisk
betydelse, än fallet varit hos Cusanus. Deri,
liksom i mycket annat, röjer B. ett starkt
sidoinflytande från stoikerna. I sin praktiska
filosofi utvecklade han en negativ dygdelära och
uppställde hvila i Gud såsom menniskans högsta
mål. Bland hans många arbeten äro Della
causa, principio ed uno (1584) och Del infinito
universo e mondi (s. å.) de vigtigaste. Hans
italienska arbeten utgåfvos af Wagner 1830,
och hans latinska af Gfrörer 1834–36. L. H. Å.
Brunockra, rättare Brun jernockra (T.
brauneisenstein), miner., kallas ett af
jernoxidhydrat bestående gulbrunt till svartbrurit, icke
kristalliseradt mineral med trådig, tät eller
jordformig textur. Vanligen är det förorenadt af
manganoxid, kiselsyra och något lerämne. Det
är att anse såsom en omvandlingsprodukt,
uppkommen genom sönderdelning af jernspat,
svafvelkis eller magnetkis, och det förekommer
ganska allmänt, antingen gångformigt eller
såsom lager och körtlar, i såväl kristalliniska som
rent sedimentära bergarter af olika ålder. I
utlandet, der det mångenstädes finnes ganska rik
tillgång på brun jernockra, begagnas detta
mineral såsom jernmalm; i Sverige har det i större
qvantitet träffats endast inom Offerdals socken
i Jämtland. Den jordformiga, affärgande, bruna
jernockran nyttjas, under namn af brunockra,
till målarefärg. E. E.
Bruns, Paul Victor, tysk kirurg, f. 1812,
sedan 1843 kirurgie professor i Tübingen, är
berömd för sina struphufvudoperationer. Han
är den förste, som utfört sådana inifrån
munhålan och med tillhjelp af spegel. Utom för
sin vidsträckta praktiska verksamhet på
kirurgiens område har B. förvärfvat ett aktadt namn
såsom skriftställare.
Brunsdrickning, Se Helsobrunn.
Brunsfels, Otto, tysk botaniker. Se
Brunfels.
Brunskog, socken i Värmlands län, Jösse
härad. Arealen 24,970 hekt. (50,581 tnld). 23 3/8
mtl. 5,004 innev. (1877). Jämte Boda och
Mangskog utgör B. ett konsistorielt pastorat af
2:dra kl., Karlstads stift, Fryksdals kontrakt.
Brunskur. Se Helsobrunn.
Brunskära, bot. (Lat. Bidens L.), växtslägte
af nat. fam. Compositae, kl. Syngenesia L., ordn.
Polygamia. Dess mest i ögonen fallande
karakter ligger deruti att frukterna ega 2–4 starka
borst i toppen, hvilka borst äro väpnade med
en mängd små, bakåtriktade hullinglika utskott.
Dessa borst äro organ för frukternas spridning.
(Jfr Spridningsanordning.) Slägtet
representeras i Skandinavien af tre arter, bland hvilka
två äro allmänna vid sjöstränder, fuktiga
dikeskanter och dylika ställen. I sin största
formrikedom uppträder det i Amerika och
synnerligast i Mejico. En sydamerikansk art, B.
grandiflora Balb., odlas ej sällan hos oss som
prydnadsväxt. V. W.
Brunsmand, Johan, norsk (dansk) prest och
författare, f. i Trondhjem 1637, blef 1658
student i Upsala och 1661 i Köpenhamn.
1668–77 var han rektor i Herlufsholm och blef
1679 prest i Vartov i Köpenhamn. Död 1707.
B. utvecklade en ganska betydlig literär
verksamhet, men hans skrifter äro för länge sedan
glömda, med undantag af Kjöge huskors (1674),
som upplefde många upplagor. Nämnda arbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
