Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristokrati - Aristolochia - Aristolochieæ - Aristomenes - Aristophanes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiens fall. Adeln, som förr var fåtalig och rik,
har allt sedan varit talrik, men i allmänhet
fattig. Endast Englands aristokrati har vetat bevara
sin makt. Den har också, aktande på tidens tecken,
förändrat sig sjelf, städse bibehållit sambandet med
hela folket och utvecklat sig under den monarkiska
statsformeris hägn. I allmänhet hafva medeltidens
aristokratier mer och mer förlorat i betydelse eller
gått under, om ej förr, åtminstone efter franska
revolutionen.
Medeltidens feodala aristokrati var dels en
jordadel, dels en ämbetsmannaadel. Ursprungligen
personlig och beroende på suveränernas val, blef
den först småningom ärftlig och regerande i sina
län, hvarigenom det tyska rikets enhet omsider
gick under. Hos de gamle germanerna fans början
till en börds- och krigs-adel, hos kelterna en
prestadel. Spartas "gerusia" (rådsvälde) var en
åldersaristokrati, hvars makt hvilade på mognad
erfarenhet och visdom. Kreta och Karthago ansågos
jämte Sparta för aristokratiska mönsterstater. I
Athen grundades Evpatridernas aristokrati på bördens
företräden, liksom de romerske patriciernas och de
skandinaviske storböndernas eller odalmännens. Den
romerska republiken kom senare i händerna på en
ämbetsmanna-aristokrati, hvilken ursprungligen
tillkom genom folkets val och blandade sig med
rikedomens, såväl jordadelns som penningadelns,
män. Flere af Italiens och Schweiz’ republiker
hafva haft berömda aristokratiska författningar. En
bland de märkvärdigaste, som någonsin funnits,
var den forna Venetianska fristatens.
E. V. M.
Aristolochia L., bot. farmak., ett ganska artrikt
slägte, utgörande typen för fam. Aristolochieæ
Juss. och hörande till kl. Gynandria (Hexandria)
Lin., utmärkt genom sin kronlika, sambladiga, mer
eller mindre rörformiga blomkalk, med snedskuret, en-
eller tvåläppigt bräm. Flere arter hafva varit, och
en del äro ännu, använda i medicinen, såsom de i södra
Europa växande A. longa L. och A. rotunda L., hvilkas
rotknölar i droghandeln kallas Radices A. longæ och
rotundæ. A. serpentaria L. i norra Amerika ger Radix
serpentariæ (se Serpentaria-rot). A. pistolochia
L. ger R. pistolochiæ o. s. v. A. clematitis
L. finnes förvildad i södra Sverige; äfven dess
rot har varit begagnad såsom läkemedel. Många
aristolochia-arter i varmare länder hafva underligt
formade blommor och stora vackra blad, hvarför
de ofta odlas såsom prydnadsväxter. En sådan art,
A. sipho L., trifves rätt väl i södra och mellersta
Sveriges trädgårdar. Med sina långa refviga stjelkar
och stora blad är den tjenlig att bekläda murar,
väggar, spalierer o. d.
O. T. S.
Flere fossila arter af slägtet A. anföras från Europas
miocena lager, en äfven från Grönlands, hvarjämte
slägtet uppgifves vara funnet i kritlagren inom norra
Amerika.
A. G. N.
Aristolochieæ Juss., Aristolochiaceæ Lindl., bot.,
är en naturlig växtfamilj, bestående af örter eller
klättrande refviga buskar, med oftast bruna eller
dystert färgade sambladiga, tvåkönade
blomkalkar; ståndare 6 eller 12, fästa å
fruktämnet och antingen fria eller sammanvuxna
med pistillen. Familjen, som innehåller omkr. 150
arter, förekommer mest i de tropiske delarna af
Amerika och tillhör för öfrigt norra Amerika,
tropiska Asien och Medelhafstrakterna. Med
ett par representanter framtränger det något
längre mot norr i Europa. Jfr Aristolochia.
O. T. S.
Aristomenes, grekisk krigare, messeniernas
hjelte i det andra messeniska kriget (685-668
f. Kr.). Redan vid första sammandrabbningen med
lacedemonierna ådagalade den unge A. en så glänsande
tapperhet, att hans landsmän ville utropa honom till
konung. Han antog likväl endast titeln af anförare
(strateg). Ett förbund med konung Aristokrates
i Arkadien gjorde det möjligt för honom att med
öfverlägsna stridskrafter rycka sina fiender till
mötes. Men i sjelfva det afgörande ögonblicket
blef han sviken af sin trolöse bundsförvandt, och
messenierna ledo till följd deraf ett fullständigt
nederlag. Ur stånd att vidare mäta sig med fienden
på öppna fältet, företog A. de djerfvaste ströftåg
från sitt hufvudqvarter i de vilda bergstrakterna
på gränsen mellan Messenien och Arkadien samt trängde
härjande ända in i hjertat af Lakonien. Otaliga gånger
var han i lifsfara och tre gånger i lacedemonisk
fångenskap, men räddades alltid liksom genom ett
underverk. Efter 11 års envist fortsatt försvar
inneslöts han i sin sista tillflyktsort, bergfästet
Eira (Ira), hvilket slutligen togs med storm. A., som
då högg sig en väg genom de bestörte fienderna, drog
sig med sina öfverblifne tappre tillbaka först till
Arkadien och, då han ej ville deltaga i sina landsmäns
utvandring till Italien, vidare till Rhodos, hvarifrån
han ämnade begifva sig till Sardes och Ekbatana för
att der söka hjelp till krigets förnyande. En sjukdom
slutade dock hans bragdrika lif, innan han fick utföra
dessa planer. Innebyggarna i staden Jalysos på Rhodos
uppreste åt honom en präktig grafvård, och såväl der
som i Messenien dyrkades han ända till antikens sista
tider såsom heros.
A. M. A.
Aristophanes (Aristofanes), grekisk komediförfattare
från Athen, föddes, enligt den sannolikaste uppgiften,
omkr. 444 f. Kr. och dog 388 eller föga senare. Hans
första stycke uppfördes redan 427. Men på grund
af sin ungdom kunde eller vågade A. icke sjelf
framträda såsom författare och leda inöfningen, utan
öfverlemnade till en början sina stycken åt några
af sina vänner (af facket), hvilka uppförde dem såsom
sina egna. I eget namn uppträdde A. första gången år
424 med det ännu bibehållna stycket Riddarna. Hans
sista stycke, Plutos, uppfördes 388, kort före
skaldens död. - Aristofanes’ lustspel tillhöra
den s. k. "äldre attiska komedien". En stor del
af dessa stycken röra sig kring politiska frågor,
och skalden riktar sina uddhvassa vapen i synnerhet
mot den herskande demokratiens mäktige hufvudmän:
Kleon, Lamachos m. fl. I andra stycken vänder han
sig mot samtida poetiska och filosofiska riktningar
och deras representanter. Öfver hufvud är det denna
komedis uppgift att skoningslöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
