Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 369 —
vara kvar här. Om det vore fråga om flykt, måste vi vara ytterligt
försiktiga, men när hon nu skall bäras ut i en kista på detta sätt, bör
icke den minsta misstanke kunna uppslå hos någon.»
»Ja, ja,» svarade Vinicius, »jag måste vara där och själf lyfta henne
ur kistan.»
»Är hon en gång i mitt hus i Corioli, så svarar jag för henne,»
sade Niger.
Därpå återvände Niger till sina män i härbärget. Nazarius tog en
börs med guld under sin mantel och begaf sig till fängelset. För
Vinicius började nu en dag af oro, ångest och hopp.
»Företaget borde lyckas, ty det är väl planlagdt,» anmärkte
Petronius. »Du måste låtsas, att du är sjuk och bära en mörk toga. Gå
till teatern och visa dig ute. Allt är sä väl ordnadt, att det icke kan
misslyckas. Men litar du absolut på din förvaltare?»
»Han är kristen,» svarade Vinicius.
Petronius såg förvånad på honom och sade med en axelryckning,
liksom för sig själf:
»Vid Pollux! Hur den där läran breder ut sig och tar makt öfver
folks själar! Under sådana skräcktider som nu skulle människor ej dra
sig för att förneka alla romerska, grekiska eller egyptiska gudar. Detta
är dock besynnerligt. Vid Pollux! Om jag trodde, att någonting
berodde af våra gudar, skulle jag offra sex hvita oxar till hvar och en
af dem och tolf åt Jupiter. Spar icke på löften at din Kristus.»
»Jag har gifvit honom min själ,» sade Vinicius.
De skildes åt. Petronius gick till sitt sofrum, men Vinicius begaf
sig bort på väg till den hydda, där aposteln hade döpt honom, i
närheten af Vatikanska kullen. Det tycktes konom, att Kristus skulle höra
honom bättre där än på något annat ställe, och han kastade sig ned
på marken och inlade hela sin lidande själ i en bön. Han glömde sig
där, och ulan att rätt veta hur, väcktes han plötsligen ur sina
dröm-merier af trumpetstötar från cirkus.
Vinicius skyndade då hera. Petronius väntade på honom i atrium.
»Jag har varit i palatset,» sade han, »jag visade mig där med flit
och spelade till och med tärning. Det är fest hos Anicius i afton, jag
lofvade att komma, men först efter midnatt; jag sade, att jag måste sofva
först. Och jag ämnar också gå dit; du gjorde klokt i alt gä med.»
»Har du icke hört något från Niger eller Nazarius?»
»Nej, vi få ju icke se dem förr än vid midnatt. Har du märkt,
att det drar ihop till oväder?»
»Ja.»
»I morgon skall det vara en utställning af korsfästa kristna, men
kanske regnet omintetgör den.»
Han gick närmare och lade sin hand på Vinicius’ axel, sägande:
»Men du skall icke behöfva se henne på korset, du skall endast få
se henne i Corioli. Vid Castor! Jag ville icke byta bort det ögonblick,
då vi befria henne mot alla ädelstenar i Rom. För öfrigt inbryter
skymningen nu snart.»
Och det började verkligen mörkna denna afton tidigare än vanligt,
emedan del var mulet. Snart föll ett häftigt regn, som förvandlades
till ånga vid beröringen med de af solen förut upphettade gatstenarna,
och som fyllde luften med dimma.
47. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
