Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LII - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 331 —
Efter hvad Vinicius hört i vingården, vågade han icke bedja honom
om någonting. Han endast pressade sin panna mot aposteln.
»Jag vet. De ha tagit jungfrun, som du älskar. Bed för henne!»
»Herre, jag är en usel mask, men du kände Kristus. Anropa honom
— rädda henne?»
Petrus rördes af denna smärta. Han kom ihåg, hur Lygia en gång
legat på liknande sätt för hans fötter, när Crispus dundrat sin
straffpredikan öfver henne. Då hade ban styrkt och upprest henne, nu ville
han göra detsamma med Vinicius.
»Min son,» sade han, »jag skall bedja för henne. Men kommer du
ihåg, att jag nyss sade åt dessa tviflande, att Gud själf måste gå genom
korsets plåga?»
»Ja, jag hörde det,» svarade Vinicius, »men du ser ju, herre, att
jag kan icke. Kräfves det blod, bed då Kristus att taga milt, jag är
soldat. Fördubbla, tredubbla de plågor, som ämnats åt henne, jag skall
fördraga dem. Men hon är ett barn, ett oskyldigt barn.»
Och han upprepade:
»Du kände Kristus, herre. Han skall höra dig.»
Vinicius’ ögon voro fästa på apostelns läppar, väntande från dem
lif eller död.
»Vinicius,» frågade aposteln slutligen, »har du tron?»
»Skulle jag ha kommit hit, om jag icke trodde?» svarade Vinicius.
»Tro då in i det sista, ty tron kan försätta berg. Om du än får
se Lygia under bödelssvärdet eller i ett lejons käftar, så tro, att Kristus
kan rädda henne. Tro och bed till honom och jag skall bedja med dig.»
Och Petrus bad, att denna kalk måtte tagas från denne Kristi tjänare,
medan Vinicius upprepade:
»Jag är din, tag mig i stället för henne!»
FEMTIOTREDJE KAPITLET.
Vinicius återvände till fängelset med förnyadt hopp. Det föreföll
honom omöjligt, att en sådan bön från Petrus skulle vara alldeles utan
verkan. Han tänkte på, hur Petrus manat honom alt hoppas, äfven
om han såge Lygia i lejonens käftar, och han trodde, ehuru hans själ
kved vid denna tanke och kallsvetten flöt från hans tinningar. Han
började förstå, hvad den tro betyder, som försätter berg. Ty han kände
inom sig en underbar styrka af nytt slag. Vissa ögonblick hade han
en känsla af att faran var förbi. Och om ibland förtviflan åter höjde
sin stämma inom honom, så återkallade ban för sitt minne åsynen af
den bedjande aposteln. »Nej, Kristus skall icke neka sin förste lärjunge
detta. Jag skall icke tvifla!» föresatte han sig.
Men vid fängelset mötte honom något oväntadt.
Alla pretorianerna, hvilka hade vakt utanför fängelset, kände igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
