Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 309 —
Men Nero brast i skratt:
»Petronius kristen! Petronius en liende till lifvet och till alla
bekvämligheter! Var icke narraktig, försök icke alt få mig att tro det,
jag tror icke precis hvad som helst.»
»Men den ädle Vinicius blef kristen, herre. Jag svär vid de strålar,
som komma från dig, att jag talar sanning, och att ingenting inger mig
en sådan motvilja som att ljuga. Pomponia Græcina är kristen, hennes
son är det. Lygia och Vinicius äfven. Jag tjänade l\onom troget, och
till tack lät han på Glaucus’ önskan, piska mig, ehuru jag är gammal
och var hungrig och sjuk. Och jag har svurit vid Hades, att jag icke
skall glömma det.
»Herre, jag ber dig att hämnas mina oförrätter, och jag skall lämna
ut åt dig aposteln Petrus, Linus, Clitus, Glaucus och Crispus, hvilka
äro de förnämsta, samt Lygia och Ursus. Jag kan peka ut för dig
hundra, ja, tusen af dem, jag skall visa dig deras bönhus, deras
begrafningsplats — alla dina fängelser skola icke rymma dem! Utan mig
kunna ni icke finna dem. I olyckans stund har jag hittills sökt tröst
endast i filosofien, men nu skall jag göra det i ynnestbevis, som skola
falla ned öfver mig. Jag är gammal och har icke känt lifvet, låt mig
nu få börja det!»
»Du tänker blifva en stoiker framför en rågad tallrik.» sade Nero.
»Den som gör dig tjänster skall genast finna den fylld.»
»Du misstar dig icke, filosof!»
Men Poppæa glömde icke sina fiender. Hennes böjelse för Vinicius
var ju snarast en ögonblickets nyck, som hade uppstått under inflytande
af svartsjuka, vrede och sårad fåfänga. Men dock kände hon djupt den
unge patricierns köld, och hennes hjärta fylldes af en djup förnimmelse
af skymf. Redan det, att han vågat föredraga en annan framför henne,
tycktes henne ett brott, som ropade på hämnd. Och hon hade afskytt
Lygia från första stunden, då skönheten hos denna nordiska lilja oroat
henne. Petronius fick säga till kejsaren hvad han ville om att hon var
för smal, men hon läte icke narra sig. Poppæa hade med ett enda
ögonkast uppfattat, att i hela Rom kunde endast Lygia rivalisera med
henne och till och med öfverglänsa henne. Och därför svor hon hennes
undergång.
»Herre,» sade hon, »hämnas vårt barn!»
»Skynda,» ropade Chilo, »skynda! Eljest döljer Vinicius undan
henne. Jag skall peka ut huset, dit hon återvändt efter branden.»
»Jag skall gifva dig tio man, och gå genast,» sade Tigellinus.
»Ack, herre, du har icke sett Croton i Ursus’ armar! Om du gifver
mig femtio man, vill jag ändå endast visa dig huset på afstånd. Men
om ni icke taga Vinicius till fånga, är jag förlorad »
Tigellinus såg på Nero:
»Skulle det icke vara bäst, gudalike, att samtidigt göra upp både
med systersonen och morbrodern?»
Nero funderade ett ögonblick, därpå svarade han:
»Nej, icke nu. Folk skulle icke tro oss, om vi sökte öfvertyga dem
om att Petronius, Vinicius eller Pomponia Græcina tändt eld på Rom.
Deras hus voro alltför vackra. Deras tur kommer sedan, nu behöfva
vi andra offer.»
»Gif mig soldater till mitt beskydd, herre,» sade Chilo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
