Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 295 —
»Men nu,» sade han, »när jag funnit dig, vill jag icke lämna dig
så nära elden. Människorna slå ihjäl hvarandra och slafvarna göra
uppror. Gud allena vet, hvilket elände, som kommer öfver Rom. Men
jag skall rädda eder alla. Vi skola resa till Antium, säg, käraste, och
därifrån segla till Sicilien. Milt land är ditt land, mitt hus är ditt hus.
På Sicilien skola vi träfla Aulus. Jag skall gifva dig åter till
Pomponia och sedan taga dig ifrån henne igen. Men var icke längre rädd för
mig, älskade!»
Lygia hörde på honom med strålande ansikte. De kristna lefde nu
i ständig fruktan och osäkerhet, och en resa till det lugna Sicilien
skulle göra slut på all fara och medföra ny lycka i deras lif. Om
Vinicius velat taga endast Lygia med sig, skulle hon säkert ha motstått
frestelsen, ty hon ville icke lämna Petrus och Linus. Men Vinicius
sade till dem:
»Följen med mig, allt livad jag äger är också ert.»
Och Lygia kysste hans hand till tecken på sin lydnad och sade:
»Där du är, Gaius, där är jag, Caia.»
Men förvirrad öfver att hon yttrat ord, som enligt romersk
sedvänja endast uttalas vid bröllopet, rodnade hon djupt och sänkte
hufvudet med oro öfver att han kanske skulle taga dem illa upp. Men i
hans ansikte lästes endast en gränslös dyrkan. Han vände sig till
Petrus och fortfor:
»Rom brinner på kejsarens befallning. Och 0111 han icke tvekat
inför detta brott, betänk dä hvad som ännu kan hända. Efter detta
kommer kanske inbördes krig, mord och hungersnöd. Döljen eder
därför och dölj Lygia. Där nere kan du, vänta, tills stormen lagt sig och
då den är öfver, vända tillbaka och så ditt utsäde igen.»
Och utanför hyddan i riktning mot Vatikanska fälten, hördes i delta
ögonblick, som för att bekräfta hans aningar, rop af raseri och
förskräckelse. Stenhuggaren inträdde just nu och ropade:
»Slafvar och gladiatorer hafva anfallit stadens borgare!»
»Hör du?» svarade Vinicius.
»Måltet är rågadt,» sade aposteln.
Och i det han pekade på Lygia, tillade han:
»Tag jungfrun med dig och rädda henne, och låt Linus, som är
sjuk, och Ursus följa med.»
Men Vinicius, som kommit att älska aposteln med sin själs hela
våldsamhet, utbrast:
»Jag svär dig, min lärare, alt jag icke kommer att lämna dig i
denna förstörelse.»
»Gud välsigne dig för det,» svarade Petrus, »men hur kan du vilja,
att jag skall öfvergifva min hjord i denna nöd? Mästaren öfvergaf ju
icke oss, skulle icke jag, en tjänare följa hans exempel?»
Linus lyfte upp sitt utmärglade ansikte och sade:
»O, Kristi ställföreträdare på jorden, skulle jag icke följa ditt
exempel!»
Vinicius förde handen öfver pannan och tycktes kämpa med sig
själf och strida med sina tankar. Men slutligen fattade han Lygias
hand och sade med en röst, som klang af beslutsamheten hos en romersk
soldat, som han var:
»Jag talade, som milt mänskliga omdöme föreskref. Men ni hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
