Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 286 —
lycklig nu, vältalaren kände sig inspirerad, njutningsjägaren inom honom
förtjustes öfver den hemska synen och såg med glädje, att icke ens
Tröjas förstöring var jämförlig med detta. Hvad kunde han mera
begära? Där stod den världshärskande staden i lågor, och han tronade
på akveduktens hvalfbåge med en gyllene luta i handen, beundrad,
purpurklädd, afgudad, storslagen och poetisk. Där nere, någonstädes i
mörkret stormade och knotade folket. Men låt dem mumla!
Människoåldrar skola gå, årtusenden rinna förbi, men människorna skola komma
ihåg och vörda sångaren, som den natten besjöng Tröjas fall och brand.
Hvad är Homeros mot honom! Hvad är Apollo själf med sin ihåliga
luta !
Han knäppte på strängarna och uttalade Priami ord:
»O, min faders säte, min barndoms vagga!»
Hans röst ljöd märkvärdigt svag, osäker och låg i detta dån och
massans aflägsna sorl, och musiken ljöd endast som insekters surrande.
Men alla de, som stodo där uppe, böjde sina hufvuden och lyssnade i
stilla hänryckning. Nero sjöng länge och hans sång blef allt dystrare.
Emellanåt, när han tystnade för att hämta andan, upprepade sångkören
den sista versraden.
Nu slog Nero tillbaka sin syrma* med en gest, som han lärt af
Ali-turus, slog på strängarna och sjöng vidare. Då han slutligen sjungit allt,
hvad han diktat förut, började han improvisera och sökte storslagna
jämförelser i detta skådespel, som afslöjades inför honom. Hans drag
förändrades. Han var visserligen icke berörd af sin stads undergång,
men han förtjustes och rördes af sina ords patos till en sådan grad,
att hans ögon fylldes med tårar. Slutligen lät han lutan falla med en
skräll, och insvepande sig i sin syrma stod han som förstenad, lik en
af Niobestatyerna, som prydde gården till det kejserliga palatset.
Snart bröts tystnaden af en storm af applåder. Men på afstånd
besvarades den af massans rop. Ingen tviflade på, att kejsaren själf
hade låtit tända eld på staden, för att förskaffa sig ett sådant skådespel
och få sjunga en sång öfver förödelsen. Då Nero hörde ropen från alla
dessa tusenden, sade han vänd till augustianerna, med det sorgsna
resignerade leendet hos en man, som lider af att se sig orättvist bemött:
»Se, huru mina romare värdera mig och min sång!»
»Uslingar!» svarade Vatinius. »Låt pretorianerna hugga in på dem,
herre 1»
Nero vände sig till Tigellinus:
»Kan jag räkna på soldaternas trohet?»
»Ja, gudomlige,» svarade prefekten.
Men Petronius ryckte på axlarna.
»På deras trohet,» sade han, »kan du räkna, men icke på deras
antal. Stanna emellertid kvar där du är, ty här är säkrast. Men du
måste lugna folket.»
Seneca var liksom äfven konsul Licinius af samma mening. Och
under tiden stegrades upproret där nere. Folket beväpnade sig med
stenar, tältstolpar, stänger från vagnarna, bräder och järnskrot. Kort
därpå kommo några af pretorianernas anförare och förklarade att
kohorterna endast med största svårighet kunde hålla sina linjer till-
* -En dräkt med släp, som isynnerhet bars a£ tragiska skådespelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
