Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 251 —
Jag trodde kärleken endast bestå af begär och eld i blodet, men nu
linner jag för första gången, att man kan älska med hvarje droppe af
sitt blod, med hvarje andedrag, och dock känna ett lugn, så ljufligt,
som om sömnen och döden bragt själen i hvila. Nu förstår jag för
första gången, att det finnes en lycka, om hvars vidd endast få äga
kännedom. Nu förstår jag den frid, du och Pomponia Græcina känner.
Kristus gifver den.»
Lygia lutade sitt vackra hufvud mot hans axel och började:
»Min dyre Marcus ...»
Men hon kunde icke fortsätta. Kärlek och tacksamhet beröfvade
henne rösten, och hennes ögon fylldes med tårar af rörelse.
Vinicius omslöt hennes smärta kropp med sina armar, drog henne
intill sig och sade:
»Lygia! Välsignadt vare det ögonblick, då jag hörde Hans namn
för första gången »
»Jag älskar dig, Marcus,» sade hon då med låg stämma.
Båda sutto åter tysta. Det sista violetta skimret hade dött på
cypressernas grenar, och trädgården fick i månskenet en silfverlik färg
Slutligen sade Vinicius:
»Knappt hade jag kommit hit, knappt hade jag kysst dina kära
händer, förr än jag i dina ögon läste frågan, huruvida jag fått del af
den gudomliga lära, du bekänner, och huruvida jag var döpt. Nej,
jag är ännu icke döpt. Men vet du hvarför? Paulus sade till mig:
’Genom mig har du fått öfvertygelse om att Gud kom i världen och lät
korsfästa sig för världens frälsning, men låt Petrus döpa dig, ban som
först sträckte sina händer öfver dig och välsignade dig.’ Och själf önskar
jag, min älskade, att du skall bevittna mitt dop, och att Pomponia skall
vara min gudmoder. Därför är jag ej döpt, ehuru jag tror på Frälsaren
och hans lära. Paulus har omvändt mig. Och kunde det vara
annorlunda? Huru vore det möjligt att icke tro honom vara Gud, sedan han
stått upp från döden? Folk, hvars läppar aldrig känt en lögn, hafva
sett honom.
Jag började tro detta första gången jag hörde Petrus i Ostranium,
men jag fruktade din religion. Det syntes mig, som om den ville taga
dig ifrån mig. Jag trodde icke, att det fanns någon vishet, skönhet eller
lycka däri. Men i dag känner jag det. Och skulle jag icke vilja, att
sanningen regerade världen i stället för falskhet, kärlek i stället för hat,
dvgd i stället för brott, tro i stället för otro, barmhärtighet i stället för
hämnd? Hvem skulle icke önska detsamma? Och din religion lär
detta. Det finns ju andra, som äfven vilja det rätta, men din religion
är den enda, som gör människohjärtat rättvist, rent och trofast, såsom
fallet är hos dig och Pomponia. Jag skulle vara blind, om jag icke
såge det. Och då därtill Guds son lofvat evigt lif och en lycka, så
oändlig som endast den allsmäktige Guden kan gifva, hvad kan man
mera önska?
Om jag frågade Seneca, hvarför han föreskrifver dygd, då last gifver
mera världslig lycka, skulle han icke kunna gifva något svar. Men nu
vet jag, att jag bör vara dygdig, emedan dygd och kärlek komma
från Kristus, och emedan jag, då döden sluter mina ögon, skall finna
lif och lycka, skall finna mig själf och dig.
Hvarför icke älska och antaga en religion, som talar sanning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
