Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 23G —
»Du lefver hemma för dig själf och grubblar än öfver Lygia, än
öfver de kristna, hvarför du måhända är okunnig om, hvad som hände
för två dagar sedan. Nero firade offentligen bröllop med Pythagoras,
som var klädd som brud. Det skulle man tycka öfversteg gränsen för
allt vanvett, eller hur? Och, hvad säger du om det, prästerna, som
kallats dit, kommo och förrättade högtidligt ceremonien. Jag var där.
Jag kan smälta mycket, men likväl syntes det mig, att gudarna, 0111 det
finns några, borde ha gifvit något tecken. Men kejsaren tror icke på
gudar och han har rätt.»
»Således är han i en person öfverstepräst, gud och
gudsför-nekare.»
»Ja,» sade Petronius skrattande. »Det har jag inte tänkt på förut,
men en sådan sammansättning har världen aldrig skådat.» Han stannade
ett ögonblick och sade: »Man kan tillägga, att denne öfverstepräst, som
icke tror på gudar, och denne gud, som smädar gudarna, fruktar dem
i sin egenskap af förnekare.»
»Det som inträffade i Vestas tempel är ett bevis härpå.»
»Hvilket samhälle!»
»Och som det är, så är kejsaren. Men detta räcker icke länge.»
Samtalande på detta sätt trädde de in i Vinicius’ hus. Vinicius
begärde helt gladt, att aftonmåltiden skulle iordningredas, därpå sade
han till Petronius:
»Nej, käre vän, samhället måste förnyas.»
»Vi komma icke att göra det,» svarade Petronius, »af det skäl, att
i Neros dagar är människan som en fjäril — hon lefver i gunstens
solsken, och vid första kalla vindfläkt dör hon, till och med mot sin vilja.
Vid Maias son! Mer än en gång har jag ställt den frågan till mig själf:
’Genom hvilket under har en sådan man som Lucius Saturninus kunnat
uppnå en sådan ålder som niltiotre år och öfverlefva Tiberius, Caligula
och Claudius?’ Men sak samma. Vill du låta mig sända din bärstol
efter Eunice? Min sömnighet har gått bort något, och jag skulle vilja
ha litet gladt. Låt cittraspelare komma och spela litet för oss till
aftonmåltiden, och sedan skola vi tala om Antium. Vi måste öfverlägga
härom, i synnerhet för din del.»
Vinicius lät eftersända Eunice, men förklarade, att han icke hade
någon lust att bråka sin hjärna med vistelsen i Antium. »Låt dem,
som icke kunna lefva annat än i strålarna af kejsarens gunst, grubbla
öfver dylikt. Världen slutar icke vid Palatinska kullen, isynnerhet icke
för dem, som ha något annat i sina hjärtan och själar.»
Han sade detta så lätt och med en sådan liflighet och glädje, att
hans sätt förvånade Petronius. Denne såg ett ögonblick på honom och
frågade:
»Hvad har händt dig? Du är i dag som om du bar den gyllene
snäckan om halsen.»
»Jag är lycklig,» svarade Vinicius. »Jag bad dig komma hem till
mig just emedan jag ville berätta dig det.»
»Hvad har händt?»
»Något som jag ej skulle vilja gifva bort för hela romerska riket.»
Han satte sig ned, stödde sig mot stolens armstöd och lutade
hufvudet i handen.
»Kommer du ihåg,» frågade han, »när vi voro i Aulus Plautius’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
