Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 227 —
och jag svär, alt jag icke endast aldrig skall förbjuda henne att bekänna
Kristi lära, utan jag skall själf börja tillägna mig hans religion.»
Han talade med upprätt hufvud och i bestämd ton, men han var
upprörd och darrade. Då det följde tystnad på hans ord, fortsatte han,
som om han hade velat afvända ett ogynnsamt svar:
»Jag vet, hvilka hinder, som kunna linnas, men jag älskar henne
som mina ögon, och ehuru jag ännu icke är kristen, är jag hvarken er
eller Kristi fiende. Jag vill tala rent ut, att jag må vinna er tillit. Det
gäller hela mitt lif, men jag säger er dock sanningen. Någon annan
skulle säga: Döp mig, jag säger: Upplys mig! Jag tror, att Kristus
uppstått från de döda, ty folk som älska sanningen, och som sett honom
efter döden, säga så. Jag tror, emedan jag själf sett det, att er lära
alstrar dygd, rättvisa och barmhärtighet — icke brott, hvilket lägges er
till last. Jag har icke lärt mycket af eder religion ännu — litet af
eder, litet af edra verk, litet af Lygia och litet af samtal med er. Men
likväl upprepar jag, att den förändrat mig. Förr höll jag mina tjänare
med järnfast hand, nu kan jag inte göra det. Jag visste inte förr, hvad
medlidande ville säga, nu vet jag det. Jag älskade nöjen — härom
natten flydde jag med afsky från Agrippas damm. Förr trodde jag på
den öfverlägsna styrkan, nu gör jag det icke. Jag känner icke igen mig
själf. Jag afskyr fester, vin, sång, cittror, guirlander, kejsarens hof,
nakna kroppar och alla brott. När jag tänker på, huru Lygia är lik
bergens snö, älskar jag henne än mer, och då jag tänker på att hon
blifvit detta genom er lära, älskar jag och längtar efter denna religion.
Men då jag ej förstår den, då jag icke vet, om jag skall kunna lefva
efter den, eller om min natur kan foga sig efter den, är jag i ett sådant
tillstånd af ovisshet och oro, som om jag vore i fängelse.»
Mellan Vinicius’ ögonbryn lade sig ett veck af smärta och en rodnad
sprang upp på hans kinder. Han fortfor med stigande hastighet och
större sinnesrörelse:
»Ni se, att jag plågas af kärlek och ovisshet. Man har sagt mig,
att hos er finnes icke plats för lif, för mänsklig glädje, lycka, eller lag
och ordning, eller öfverhet eller romerskt välde. Är detta sant".’ Man
har sagt mig, att ni äro dårar, men nämnen själfva hvad I bringen oss!
Är det synd att älska, synd att känna glädje, synd att önska sig lycka?
Ären I fiender till lifvet? Måste en kristen vara olycklig? Måste jag
afstå från Lygia? Hvad är sanning enligt er mening? Edra gärningar
och ord äro som genomskinligt vatten, men hvad finnes det under detta
vatten? I sen, att jag talar rent ut. Skingra mitt mörker! Man har
också sagt till mig: ’Grekland skapade skönhet och vishet, Rom makten,
men de — hvad hafva de?’ Säg mig, hvad I bringen! Om det finnes
ljus bakom edra dörrar, så öppnen dem!»
»Vi bringa kärleken,» sade Petrus.
Och Paulus tillade:
»Om jag talade med människors och änglars tunga, men icke hade
kärleken, då vore jag blott en ljudande malm.»
Men den gamle apostelns hjärta rördes af denna lidande själ, som
likt en fågel i bur kämpade för att komma till luft och sol, och han
räckte ut handen mot Vinicius och sade:
»För den som klappar, skall det varda upplåtet. Guds nåd är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
