Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 203 —
Staden, som under vintern varit stilla och öde, började lifvas upp
med hoppet om kejsarens snara återkomst. Ett högtidligt emottagande
väntade honom. Och nu var våren kommen. Snön på Albanerbergen
hade smält under afrikavindarnas andedräkt. Gräsmattorna i trädgårdarna
voro öfversållade med violer. Forum och Campus Martius voro fyllda
af människor, som värmdes af en alltmera tilltagande solhetta. Längs
Via Appia, den vanliga platsen för promenader utom staden, hade en
liflig rörelse af rikt prydda vagnar börjat. Unga kvinnor lämnade
hemmet, under förevändning att tillbedja Juno i Lanuvium eller Diana
i Aricia, för att söka äfventyr, sällskap, möten och nöjen utom staden.
Här såg Vinicius en dag bland patriciska vagnar Chrysothemis’
praktfulla åkdon. Före detsamma gingo två molossiska hundar, och det
var omgifvet af en skara unga män och gamla senatorer, hvilkas göromål
hållit dem kvar i staden. Chrysothemis, som själf körde sina fyra små
korsikanska hästar, delade ut leenden till höger och vänster och lätta
snärtar af en guldpiska, som hon höll i handen. Men då hon fick se
Vinicius, höll hon in hästarna, tog honom upp i vagnen och körde honom
hem till sig, där hon hade en fest som varade hela natten. På denna
fest drack Vinicius så mycket, att ban icke kom ihåg, när ban fördes
hem, men ban erinrade sig, att han blifvit ond, då Chrysothemis talat
om Lygia, och att han i sitt berusade tillstånd tömt ut en bägare
falernervin öfver Chrysothemis’ hufvud. Då han tänkte härpå, sedan
lians rus förgått, kände ban en ännu häftigare vrede. Men nästa dag
uppsökte honom Chrysothemis, som tydligen glömt alltsammans, och i
hennes sällskap syntes han åter på Via Appia. På kvällen, då man i
Vinicius’ hus intog sin aftonmåltid, bekände Chrysothemis, att hon tröttnat
både på Petronius och på lians lutspelare för länge sedan, och att
hennes hjärta nu vore fritt.
De visade sig härefter tillsammans under en veckas tid, men
förbindelsen lofvade icke att blifva långvarig. Lygias namn hade
visserligen icke nämnts efter historien med vinet, men Vinicius kunde icke
underlåta att tänka på henne, Det syntes honom alltid som om hennes
ögon följde honom, och denna känsla fyllde honom liksom med fruktan.
Han led och kunde icke undkomma medvetandet, att han bedröfvat Lygia,
eller ångern däröfver.
Efter den första scenen Chrysothemis ställde till af svartsjuka för
ett par syriska flickors skull, körde han bort henne pä ett ganska
omildt sätt. Han upphörde visserligen icke genast med nöjen och
utsväfningar, men han liksom endast deltog i dem på trots emot Lygia.
Slutligen insåg han likväl, att tanken pä henne icke lämnade honom ett
ögonblick, att hon var den enda orsaken till såväl hans dåliga som goda
handlingar, och alt i själfva verket allting i världen var honom likgiltigt
med undantag af henne.
Trötthet och afsmak för allting bemäktigade sig honom. Nöjena
hade blifvit vedervärdiga och efterlämnade endast samvetsförebråelser.
Han kände sig fördärfvad, och det förvånade honom öfver måttan, tv
1’örr han hade ansett allt godt, som roade honom. Han förlorade sin
glädtighet, sitt själfförtroende och föll i fullständigt slöhetstillstånd, ur
hvilket icke ens nyheten om kejsarens ankomst kunde väcka honom.
Han bekymrade sig ej om någonting och besökte icke Petronius, förr än
denne sände honom ett bud och sin bärstol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
