Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 188 —
mig, och jag skall älska honom, fastän han tycktes mig vare en gud för
slafvar, främlingar och tiggare. Du sitter nära mig och tänker endast
på honom. Tänk äfven på mig, annars hatar jag honom! För mig är
du den enda gudomlighet som finns. Välsignad vare din fader och din
moder, välsignadt det land, som födde dig! Jag ville kyssa din fot,
bedja till dig, ära dig, hylla dig, offra åt dig, du trefaldt gudomliga!
Du vet icke, du kan icke veta, hur jag älskar dig.»
Han lade handen öfver sin bleka panna och slöt ögonen. Hans
natur kände inga gränser i kärlek eller hat. Han talade med passion,
likt en man som förlorat all själfbehärskning och icke bryr sig om alt
hålla någon måtta i sina känslor och sina ord. Men han talade
uppriktigt och från djupet af sin själ. Hans smärta, hans starka hänförelse,
hans begär och hans dyrkan, allt som varit gömdt i hans hjärta hade
brusat fram i en ström af ord.
För Lygia tycktes hans ord hädiska, men dock slog hennes hjärta
som om det velat spränga tunikan. Hon kunde ej lillbakahålla
medlidandet för honom och hans smärta. Hon rördes af den ödmjukhet,
med hvilken han talade till henne. Hon visste, att hon var älskad och
afgudad utan gräns, att denne oböjlige och farlige man nu tillhörde
henne med kropp och själ, som en slaf, och detta medvetande af hans
undergifvenhet och hennes egen makt fyllde henne med glädje.
Minnena väcktes till lif. Han var för henne åter den strålande Vinicius,
skön som en hednisk gud, den Vinicius, som hos Aulus talat till henne
om kärlek och väckt som från sömn hennes barnsliga hjärta, den
Vinicius, ur hvilkens armar Ursus slitit henne i palatset, som om han skulle
ha ryckt henne ur eld. Men där han nu låg, med glöd och smärta
präglade i sitt örnansikte, med den bleka pannan och den bedjande
blicken —- sårad, tillintetgjord af kärlek, lågande, full af vördnad —
tycktes han henne just sådan hon önskat att han vore, sådan att hon
kunde älska honom af hela sitt hjärta, kärare för henne än någonsin.
Hon förstod att ett ögonblick kunde komma, då hans kärlek skulle
gripa henne och föra henne bort som en storm. Oeh då hon kände
detta, erfor hon samma intryck, som han haft ett ögonblick förut —
att hon stod vid randen af en afgrund. Var det för detta hon lämnat
Aulus’ hem’? Var det för detta, hon räddat sig med flykt? Var det för
detta, hon dolt sig så länge i fattiga delar af staden? Hvem var
Vinicius? En soldat, en man vid Neros hof. Han deltog i dennes
utsväfningar och dårskaper, som hon sett vid denna fest, hvilken hon
aldrig kunde glömma. Och han gick med de andra till templen, offrade
åt föraktliga gudar, på hvilka ban kanske ej trodde, men som han dock
gaf offentliga hedersbetygelser.
Han hade förföljt henne för att göra henne till sin slafvinna eller
sin älskarinna och för att kasta in henne i denna värld af utsväfningar,
flärd, brott och vanära, som ropade på Guds hämd och vrede. Han
tycktes visserligen förändrad, men han hade ändå sagt, att om hon
tänkte mer på Kristus än på honom, skulle han kunna hata Kristus.
Det tycktes Lygia, att blotta tanken på annan kärlek än den till Kristus
vore svnd mot honom och religionen. Då hon nu märkte, att andra
känslor och önskningar stego upp i hennes hjärta, greps lion af oro för
sitt öde.
I detta ögonblick af inre strid inträdde Glaucus, som kommit för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
