Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 168 —
»Vi skola ej bruka våld mot dig, herre, vi vilja endast själfva gå
härifrån.»
Vid dessa ord rynkade den unge mannen pannan, han var ej van
vid motstånd. Efter ett ögonblicks tystnad började han åter:
»Ingen skall fråga efter Croton, som blef dödad af Ursus. Han
skulle ha rest till Beneventum i dag, dit han kallats af Vatinius, och
alla skola tro, att han farit dit. Då jag trädde in i detta hus i
sällskap med Croton, såg oss ingen, med undantag af en grek, som var
med oss i Ostranium. Jag skall säga er, hvar han bor, för honom till
mig. Jag skall ålägga honom tystnad, jag betalar honom. Jag skrifver
hem att också jag farit till Beneventum. Om greken redan har
underrättat vakten om hvad som händt, säger jag, att det var jag, som dödade
Croton, och att han bröt min arm. Jag skall göra detta vid min moders
och min faders skugga! I kunnen stanna i säkerhet här, icke ett hår
skall krökas på edra hufvud. Skynda att föra hit greken! Hans namn
är Chilo Chilonides.»
»Då får Glaucus stanna hos dig,» sade Crispus, »och änkan skall
vårda dig.»
»Tänk på hvad jag säger, gamle man,» sade Vinicius med ännu
skarpare veck i pannan; »jag är skyldig dig tacksamhet och du tyckes
mig god och ärlig, men du yppar icke för mig, hvad du tänker i djupet
af ditt hjärta. Du är rädd, att jag dock skall sända bud efter mina
slafvar och befalla dem taga Lygia. Är det så?»
»Ja,» svarade Crispus allvarligt.
»Kom då ihåg, att jag inför er alla skall tala till Chilo, och skrifva
ett bref hem att jag rest till Beneventum. Efter detta skall jag ej
hafva några andra budbärare än er. Kom ihåg det och reta mig icke
längre.»
Hans ansikte var mörkt af vrede, och han fortsatte otåligt:
"Tänkte du, att jag skulle förneka, att jag vill stanna här för att
få se henne? En dåre skulle ha gissat det, om jag än hade nekat. Men
jag vill ej längre söka taga henne med våld. Jag skall säga dig mer:
om hon icke stannar, sliter jag af förbanden med min friska arm och
kommer hvarken att äta eller dricka. Då må min död komma öfver
dig och dina bröder. Hvarför har du vårdat mig? Hvarför lät du icke
döda mig?»
Han blef blek af mattighet och förbittring.
Men Lygia, som hört allt från rummet bredvid, förskräcktes, ty
hon var säker på, att han skulle hålla hvad han lofvat. Hon ville ej
hans död för allt i världen. Sårad och ur stånd att försvara sig, som
han var, väckte han hennes medkänsla, och han ingaf henne ej den
ringaste fruktan. Som hon efter sin flykt vistats bland människor, som
brunno af religiös ifver, endast lefde för uppoffringar och en
barmhärtighet utan gräns, hade hon själf blifvit så uppeldad af denna nya
entusiasm, att den ersatte henne hem, familj, hennes förlorade lycka
och gjorde henne till en af dessa kristna jungfrur, som voro i stånd att
förändra den rådande andan i världen. Vinicius hade gripit för djupt
in i hennes lif, för att hon skulle kunna glömma honom. Hon hade
ständigt tänkt på honom, och mer än en gång hade hon anropat Gud,
att den stund måtte komma, då hon, i enlighet med sin religion, skulle
få löna det onda ban gjort henne med godt, gifva honom barmhärtighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
