Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 144 —
honom, att den gestalt, han såg där framför sig, var både mer enkel och
mer olik andra präster, och hvad mera var, olikheten kom just från
enkelheten. Den gamle mannen bar ingen prästerlig prydnad på hufvudet,
ingen krans af eklöf, ingen palm i händerna, ingen gyllene tafla på
bröstet, han bar ej någon hvit dräkt, broderad med stjärnor. Med ett
ord, han bar intet af de tecken präster bruka — österländska, egyptiska,
grekiska eller romerska. Och Vinicius blef åter slagen af samma
olikhet, han märkt med afseende på sångerna, denne fiskare tycktes honom
icke det minsta lik en öfverstepräst, utan som ett ögonvittne, flärdfri,
åldrad och ingifvande vördnad. Han syntes som en, hvilken kommit
långt bort ifrån för att förkunna en sanning, som ban sett, rört vid och
trodde på som på sitt lif, och han älskade den, just emedan han trodde
på den. Därför låg det öfver hans ansikte en sådan öfvertygelsens
makt, som endast sanningen äger. Och Vinicius, som varit tviflande
och icke ville gifva vika för den gamles dragningskraft, gaf dock efter
för en viss feberaktig nyfikenhet att få höra, hvad denne följeslagare
till den hemlighetsfulle Kristus hade att förkunna och hurudan den lära
var, som hade Lygia och Pomponia till anhängare.
Emellertid började Petrus tala. Han talade från början likt en far
till sina barn, som lär dem hur de böra lefva. Han ålade dem att
afstå från flärd och lyx, att älska fattigdom, renhet i sin vandel och
sanning, att tåligt uthärda oförrätter ocli förföljelser, att lyda
öfverheten, att vakta sig för förräderi, list och förtal, och slutligen att vara
ett exempel för hvarandra och till och med för hedningarna.
Vinicius, för hvilken endast det var godt, som kunde återgifva
honom Lygia, och ondt, allting som stod hindrande mellan dem, blef
upprörd och retad af hvad han sade. Det tycktes honom, att den gamle
mannen, då han uppmanade till renhet och till kamp mot begären,
icke endast vågade fördöma hans kärlek, utan egga upp Lygia mot
honom och befästa hennes motstånd. Han förstod, att hon var
närvarande och lyssnade till dessa ord, och om hon lade dem på hjärtat,
skulle hon anse honom som en fiende till dessa läror och en förtappad.
Vid denna tanke greps han af vrede. »Hvad har jag hört som är
nytt’?» tänkte han, »är detta den nya läran? Hvar och en vet allt detta,
alla ha hört det. Cynikerna hylla fattigdom och fordra inskränkande
af behofven. Socrates uppmanade till dygd, som en gammal god sak.
Den förste stoiker man möter, till och med Seneca, som har femhundra
bord af utsökta träslag, prisar måttan, talar för sanning, tålamod i
motgången, undergifvenhet i olyckan. Allt detta är som dufven, råttätcn
säd, ingen vill äta den, emedan den luktar gammal.»
Och förutom sin förargelse kände han missräkning, ty han hade
väntat sig att få se någon främmande, magisk hemlighet, eller åtminstone
att få höra någon retor, som kunde förvåna genom sin vältalighet. Nu
hörde han dock endast ord, som voro gränslöst enkla, utan några fina
vändningar. Han förvånade sig endast öfver den stumma
uppmärksamhet, med hvilken alla lyssnade.
Men den gamle talade vidare till dessa människor — manade dem
att vara goda, fattiga, fridsamma, rättvisa och rena. De skulle icke
hafva lycka på jorden, men de skulle efter döden evigt få lefva med
Kristus, i sådan glädje och glans, sådan härlighet och salighet, att ingen
någonsin på jorden uppnått det. Och här kunde Vinicius, ehuru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
