Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 138 —
Fruktan och tvekan återspeglades i grekens ansikte, men endast för
ett ögonblick. Hans ansikte blef åter lugnt och han sade :
»Hvem kan motsätta sig dig, herre! Ditt sällskap är för mig lycka
och njutning.»
Men Vinicius afbröt honom otåligt och frågade efter de närmare
omständigheterna vid hans samtal med Ursus. De voro säkra på att
antingen skulle Lygias gömställe upptäckas samma natt, eller skulle han
kunna gripa henne på vägen från Ostranium. Vid tanken härpå fattades
Vinicius af en gränslös glädje. Nu, då han var nästan viss om att finna
Lygia, försvann hans vrede mot henne och hans känsla af att hafva
blifvit förorättad. I denna sin glädje förlät han henne allt. Han tänkte
på henne endast som den, han älskade och längtade efter.
Han ville sammankalla sina slafvar och låta dem kläda huset med
girlander. Han var icke ens missnöjd med Ursus. Han var redo att
förlåta allting. Chilo, för hvilken han förut, trots hans tjänster, erfarit
en viss motvilja, tycktes honom nu för första gången underhållande och
olik andra. Hela huset blef strålande, hans ögon och hans drag
ljusnade. Han började åter känna, att han var ung, och att det var härligt
att lefva. Hans förra lidande hade ännu icke gifvit honom en tillräcklig
föreställning om hur han älskade Lygia. Han förstod det först nu, då
ban hoppades få äga henne. Hans längtan vaknade inom honom, som
jorden vaknar om våren, värmd af solens strålar, men hans längtan
var nu mindre våldsam och mera glad och öm. Han kände en styrka
utan gräns, och han visste, att finge han blott se Lygia, skulle icke
hela jordens kristna kunna taga henne ifrån honom, icke ens kejsaren
själf skulle kunna det.
Chilo blef modigare genom den unge tribunens glädje, återvann sin
förmåga att orda och började gifva honom goda råd. Vinicius skulle
icke anse saken som alldeles vunnen ännu, och han borde iakttaga den
största försiktighet, ty eljest kunde alltsammans gå om intet. Han bad
Vinicius att icke bortföra Lygia från Ostranium. De borde gå dit med
hättor på hufvudet, med sina ansikten dolda, och iakttaga Lygia och
hennes följeslagare från något mörkt hörn. Då de fingo se jungfrun,
vore det säkrast att följa henne på afstånd, se efter hvar hon gick in,
omringa huset nästa morgon i daggryningen och föra bort henne vid
ljusan dag. Eftersom hon var en gisslan och tillhörde kejsaren, kunde
de göra detta utan fruktan för lagen.
I den händelse de ej funne henne i Ostranium, kunde de följa efter
Ursus, det skulle gifva samma resultat. Det vore oförnuftigt att gä till
begrafningsplatsen med ett helt följe, detta skulle fästa uppmärksamheten
på dem, Då kunde de kristna släcka facklorna som de gjort, då hon
bortfördes, och sprida sig åt alla håll i mörkret, eller begifva sig till
platser, som endast de kände till, Men de skulle beväpna sig eller ännu
hellre taga med sig ett par starka karlar att försvara dem, om det
skulle behöfvas.
Vinicius insåg riktigheten i allt, hvad Chilo sade och påminnande
sig Petronius’ råd, lät han sända efter Croton. Chilo, som kände alla
människor, lugnade sig betydligt, då han hörde namnet på den store
gladiatorn, hvars öfvermänskliga styrka han mer än en gäng beundrat
på arenan, och förklarade, »att han följde med till Ostranium». Börsen
med guldmynt syntes honom lättare att förvärfva med Crotons hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
