Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 91 —
ingångshvalfvet blefvo hela hopar synliga. Några af de nyss anlända,
som sågo att Vinicus kom från palatset, hejdade honom för alt få veta
något, men han skyndade på utan att svara på deras frågor, då Petronius,
som äfven kommit för att få höra hur det var, nästan tornade mot
honom och stannade honom.
Utan tvifvel skulle Vinicius blifvit utom sig vid åsynen uf Petronius,
om han ej, då han lämnat Acte, var så krossad, så nedtyngd och
utmattad, att till och med hans medfödda lättretlighet hade öfvergifvit
honom. Han sköt Petronius åt sidan och ville gå, men den andre höll
honom kvar, nästan med våld.
»Hur mår barnet?» frågade han.
Men detta tvång retade Vinicius och väckte ögonblickligen hans
vrede.
»Må Hades sluka det och hela detta hus!» sade han med
gnisslande tänder.
»Tyst, olycklige!» sade Petronius och tillade, i det han såg sig
omkring:
»Om du vill veta något om Lygia, så följ mig. Hr vill jag
ingenting säga. Följ mig, jag skall säga dig min mening i bärstolen.»
Och han lade armen kring den unge tribunen och förde honom
från palatset så fort som möjligt. Detta var hvad han egentligen ville,
ty han hade ingenting att berätta, men då han hade lätt att finna
utvägar, och då han, i trots af sin förargelse i går, hade mycken sympati
för Vinicius, och slutligen kände sig ansvarig för hvad som händt, hade
ban redan handlat, och då de inträdde i bärstolen, sade han:
»Jag har befallt mina slafvar alt hålla vakt vid alla stadens portar.
Jag gaf dem en noggrann beskrifning af Lygia och af jätten, som bar
henne från kejsarens fest — ty han är utan tvifvel den, som fört bort
henne. Hör på mig: kanske Aulus och Pomponia önska dölja henne i
någon af sina landtgårdar, i så fall skola vi taga reda på i hvilken
riktning hon fördes. Om mina slafvar ej få se henne vid någon af portarna,
veta vi, att hon ännu är i staden, och skola börja söka henne i Rom
denna dag.»
»Aulus vet ej, hvar hon är,» sade Vinicius.
»Ar du säker på det?»
»Jag kar träffat Pomponia. Hon söker efter henne.»
»Hon kunde ej lämna staden i går, ty portarna stängas ju på
aftnarna. Två af mitt folk bevaka hvarje stadsport. Den ena skall
följa Lygia och jätten, och den andra skall gå och underrätta mig. Om
hon är i staden, skola vi finna henne, ty lygiern är lätt igenkänd genom
sin växt. Det är lyckligt för dig, att det ej var kejsaren, som tog henne,
och jag kan försäkra dig, att det ej var han, ty för mig finns inga
hemligheter på palatinska kullen.»
Men Vinicius bröt ut i sorg ändå tner än i vrede, och med en röst
bruten af sinnesrörelse, berättade han för Petronius hvad han hört af
Acte och hvilka nya faror, som hotade Lygia, faror så förfärliga, att
det var nödvändigt att omsorgsfullt dölja henne för Poppæa, om de
skulle upptäcka henne. Och så förebrådde han bittert Petronius för
dennes råd. Hade han ej varit, skulle allt ha gått annorlunda. Lygia
skulle ha varit i Aulus’ hus, och Vinicius kunde ha fått se Lygia, och
han skulle nu ha varit lyckligare än kejsaren. Och han rycktes med af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
