Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 51 —
jungfrun där, underbart vacker som en härlig dröm, harmonisk som ett
verk af Praxiteles eller som en sång, bäfvande, rodnande af blyghet,
med händerna öfver barmen och med nedslagna ögon. Men lyftande
armarna med en hastig rörelse, tog hon ur nålarna, som sammanhöllo
håret, och i ett ögonblick, med ett kast på hufvudet, betäckte hon sig
med det som med en mantel.
Acte rörde vid hennes mörka lockar och sade:
»A, ett sådant hår du har! Det glänser som guld, där det vågar
sig. Härligt måtte ditt lygiska land vara, där sådana jungfrur födas!»
»Jag minnes det ej,» svarade Lygia, »men Ursus har berättat mig,
att hos oss är det skogar, skogar och åter skogar.»
»Men blommor växa i dessa skogar,» sade Acte och doppade handen
i en skål fylld med verbena och fuktade Lygias hår därmed. Sedan ingned
hon helt lätt Lygias kropp med välluktande arabiska oljor, klädde henne
i en mjuk, guldfärgad tunika utan ärmar, öfver hvilken skulle fästas en
snöhvit peplus. Men då hon först skulle ordna Lygias hår, satte hon
under tiden på henne en slags hemmadräkt, kallad synthesis, och i det
hon satte henne i en länstol, öfverlämnade hon henne för en stund i
slafvinnornas händer, för att själf på afstånd följa håruppsättningen. Två
andra slafvinnor trädde på Lygia hvita sandaler, broderade med purpur,
och fäste dem vid de alabasterhvita fotlederna medelst gyllene kedjor,
korsvis snörda. Då slutligen håret var ordnadt, satte de på henne en
peplus, som föll i vackra, lätta veck. Acte fäste pärlor kring hennes
hals och strödde guldstoft i hennes hår. Sedan lät hon kläda sig själf,
under det hon hela tiden följde Lygia med tillfredsställda blickar.
Hon var snart färdig, och då de första bärstolarna syntes vid
hufvudgatan, inträdde båda genom sidodörren, från hvilken man såg stora
ingången, de inre gallerierna och gården, omgifven af en pelarrad af
numidisk marmor.
Efter hand kommo folk i större och större mängder genom ingångens
höga hvalf, öfver hvilket Lysias praktfulla fvrspann tycktes bära Apollo
och Diana ut i rymden. Lygia bländades af denna glans, om hvilken
Aulus’ blygsamma hus ej kunde gifva någon föreställning. Det var i
solnedgången, de sista strålarna föllo på kolonnernas gula marmor, som
glänste som guld och äfven färgades rosenröd. I pelarraderna, bland
hvita statyer af danaiderna och andra, föreställande gudar och heroer,
gingo oupphörligt människor förbi. Acte visade Lygia senatorer i togor
med breda bårder, i färgade tunikor, i sandaler prydda med halfmånar;
visade henne krigare och uppburna konstnärer, romerska damer, klädda
än i romerska, än i grekiska eller fantastiska österländska dräkter, med
håret upplagdt i torn och pyramider, eller bärande det som
gudinnestatyerna lågt och prydt med blommor.
Acte kände namnen på många af dem, visste berättelser om dem,
målande och ibland förfärliga, som fyllde Lygia med fasa, undran och
förskräckelse. Detta var för henne en främmande värld, hvars prakt
gjorde henne yr i hufvudet, men hvars motsägelser hennes oerfarna sinne
ej kunde fatta. I dessa skuggor, i dessa rader af orörliga pelarkolonner.
som förlorade sig i dunklet, och hos människorna, påminnande om
statyer, låg det en slags storslagen ro. Det tycktes, som om ibland all
denna marmor med sina rena linjer det skulle lefva halfgudar,
bekym-merslösa i frid och lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
