Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XIX. Byggnadssätt, klädedrägt, sedvänjor och bruk i högtidslag och hvardagslif i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
lielci föisamlingen, vara tilltagna sa rundt ocli liederligt som
möjligt, livarföre det ej så sällan hände, att förmögna personer,
som föröfrigt icke voro kända för nagot gnideri, undandrogo
sig äian af ett fadderskap, endast för de dermed förenade kost-
naderna. När faddrarna efter slutad gudstjenst återkommit,
öfverlemnade gudmor (den gifta qvinnofaddern) det nydöpta
barnet till fadern, som med liög röst nu för första gången nämnde
det vid namn, och derpå räckte det till modren, som i sin tur
upprepade namnet, efter livilken ceremoni det egentliga ”krist-
ninga-kalaset började och under de vanliga formerna fortsattes
till långt efter midnatten.
Under 1600- och början af 1700-talet voro ännu många
af våra gammalnordiska vackra dopnamn i bruk, af hvilka vi,
vid genomögnandet utaf några af de äldsta dopböckerna, an-
tecknat följande, såsom vanliga mansnamn: Arnund, Berndt,
Björn, Boo, Botulf, Botvid, Bryngel, Börje (Birger), Dan, De-
nert, Folke, Gerdt (Gerhard), Gunnar, Hemming, Ifvar, lnge-
vald, Ingmar, Klement, Melcher, Rafvel (Ragvald), Ribbe, Staf-
fan, Svante, Svenning, Tufve och Ake, — samt qvinnsnamn:
Barbro, Elin, Elleka, Elsa, Gertrud, Gullborg, Ibba, Ingeborg,
Ingiäl (Ingegärd), Ingrid, Malin, Marit, Ramfrö (Ramfrid),
Sigrid, Signe, Sissila (Cecilia) och Valborg.
Frieri och Bröllop.
När en ungersven fattat tycke för en flicka i byn eller
socknenfi), och föröfrigt befann sig i den ställning, att han
kunde ingå äktenskap, afsändes den s. k. ”bönmålskarln”, van-
ligen en äldre man, med vana vid dylika beskickningar och
känd för att kunna väl lägga sina ord, till den utkorade, der
han efter en passande inledning, dervid han hade att framhålla
6) För en mansålder sedan var det ännu så ovanligt, att giftermålen skedde utom sock-
nen att, då en gång bruden var från närmaste grannsocken, den vigselförrättande presten deraf
tog anledning att till ingångsspråk för brudtalet välja Dom. Bok. 14 kap. 3 v.: Är nu ingen
qvinna ibland dina bröders döttrar, ocli allt mitt folk, att du går bort och tager dig hustru
när de Philisteer, hvilket tal så när hade gjort bröllopsståten om intet, emedan grannpresten,
som äfven var närvarande, fann sig så förnärmad, att han hotade att resa ifrån hela herrligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
