Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nå hva gjorde han Löfbergskan, säj? . . . . Ja kan inte me den
där uppnosiga Löfbergskan alltsen hon tog mitt klästreck å sa de va
hennes, fast jag vet att jag ärligt tajit de på artons gård.
— Ja, de där packet i arton unnar jag då all ting, men si den här
gången va de då synd om Löfbergskan. men när man kan vara ett
sånt åbäke å ta Anderssonskans Kalle till att se efter barn . . . .
— Berätta, lilla fru Pilgren, sa Bobergskan å stoppa svinfoten i
bakfickan, för att inte stå och hålla i’n och bli trött i hand.
— Jo si, de va som så si, att Löfbergskan skulle vara hjälphustru
ett par dar åt fanjunkarns på Storgatan å då skulle Kalle få tjufem
öre om han ville titta in till de andra lilla busfröt, som låg i en
kläkorg . . . . Å gu ska veta att Kalle titta tillen.
— Kan nån människa tänka sej hvad han hitta på för att förströ
den lilla med? Jo di skulle leka apa å positivspelare . . . . Du
min söte, om Anderssonskans Kalle skulle varit apa ändå, för han ä
då så lik en apa som han ä lik sin mamma. Men si nu skulle
Löfbergskans stackars lilla oskyldige kräk bli det å det käns som jag
skulle fått en rostig järnplåt i halsen på mej. bara jag tänker på’t.
— Kan någon kristen gissa hur de oppstinata fröt gjorde? Jo,
han tog å strök in hela de lilla pyret med bläck å sot, å så hängde
han Löfbergskans söndagsfläta bak på barnet, så den ackurat såg ut
som en lång svans å så gick han ned på gården med ungen.
— Ful har nu Löfbergskans unge varit i hela sitt lif å fjorton
dar före med, men sotad och med en fläta i ändan kunde ingen lefvandes
själ tro annat än -de va en riktig apa. Å kärringarna i tvättstugan
sa de va en sån der orangrestarang å så gnodde di åt alla
håll.
— Å när Anderssonskans Kalle lät pyret krypa omkring på bara
gården me ett tåg cm lifvet, som Kalle drog i så att ungen fick stora
gatstenar under naglarna, ja. då kunde ingen tänka på att de va en
lefvande barnunge längre . . . . Å kan man tänka sej att så gick den
aflånga lymmeln från gård till gård å sa han skulle gå till Skansen
me en apa som han köpt af Löfbergskan. Å trodd ble han, för si
Löfbergskan har då alla möjliga djur.
— Å en kan tänka hur alla gatpojkarna petade Löfbergskans ommålade
unge med trästickor i ryggen, å då skrek den naturligtvis, å
ju mer den skrek, ju mer lik en apa va den . . . . Ja, hade Anderssonskans
Kalle fått hållit på så hade han väl vari i Puttigalien nu, men
så i fjorton på andra gatan härborta. kom de till all lycka en smed
å ba få si riktigt på apan å då osade lilla Kalle att han skulle få
smörj, så han gnodde för lefvande lifve å där stog smen me ungen,
utan te vara människa att veta hvems ungen var . . . . Å hva den
skrek sen. å hva den såg vacker ut sen! . . . . En rikti apa, som buri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
