Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sta trappsteget, då hon gjorde en kullerbytta med lampan, så glasskärfverna
röko om öronen på oss alla å sedan studsade hon som en
karutschaboll trappsteg för trappsteg ända öfver oss å ut på gården.
De fattiga barne! . . . . Där låg hon nu å såg ut som om hon skulle ha
ramlat igenom ett tröskverk, men sin näst bästa kjol i en tofva omkring
hufvet . . . . Men se hon ä då annars så fin som en liten bakelse
. . . . Madam ska se, de va ett elände innan vi burit opp hvarandra,
men si den som gick opp till Petterssonskan, de va jag de . . . . Si hon
förstår sej så bra på barn, när hon får dem öfver knät på sej, och
de skulle hon ha Kalle nu, för si jag framkastade naturligtvis att de
va ihennes såpa, som vi varit ute å åkt . . . .
— Madam skulle ha sett Petterssonskan! . . . . Hon tog ett klappträ
och så gaf hon sig opp till Anderssonskan, å där satt Kalle, de
stycket, på huggkubben och såg beskedlig ut å åt mjölgröt, men när
han fick si Petterssonskan komma rusande, anade den illmariga pojken,
att de va hans slutstycke de gälde, så han satte fram benet obemärkt,
så Petterssonskan, de stora fastaget, ramlade rak lång öfver
de å stack hufvudet genom dörrspegeln in i rummet där de begge
snickargesällerna bo. Si de kan hvarken Anderssonskan eller Petterssonskan
förlåtan, och gu vet om de hade fått tag i’n då, då hade
han fått stryk för hela sitt gångna lif och fjorton dar i framtiden
me, men si han smet, han, och satte sig i vindstrappan å funderade
på hämnd . . . .
— Tänk på — h m d . . . . Han skulle hämnas på Petterssonskan
för att hon gått å skvallrat! . . . . Å de vanartiga barnet hämnades
också . . . . När Petterssonskan stog på en hög trappstege å knöt
fast ett klästreck vid stora planket åt gatan, så smög sej Anderssonskans
Kalle bakom henne å tog en stor spik å bultade den igenom
alla kjolarne, så när den fattiga människan skulle ner, satt hon
fast, å under arbetet att komma loss slog hon omkull stegen, å där
hängde hon nu som ett spektakel på planke å alla pigor å fruar
skrattade, å gu förlåte mej mina arfsynder, men jag skrattade jag
me, å de så tungan hängde långt ner på bröstet på mej . . . .
— Men den som inte skrattade, de va Petterssonskan de . . . . . .
Hon knäppte sina händer nedåt,förstås,hon kunde inte få dem uppåt,
kan man veta, å så sa hon: “Store gud, sa hon, var så innerligt snäll
å drif en af dina största blixtar in i den tomma skallen på Anderssonskans
Kalle! . . . . Gör de, snälle gud! . . . . När jag kommer loss
ska jag göra resten!”
— Så nu vet madam, afslöt Pilgrenskan sitt långa skvaller, att
låter de någen dag som en arg tjur kommit in i ett barnhus, då ä de
Petterssonskan som fått tag i Anderssonskans Kalle.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
