Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemlandet ej ens här saknas. På en promenadplats i södra ändan
af staden, II Prato della valle, der man rest stoder åt alla de män,
hvilka Padua minnes med högaktning, stod jag just framför Livius
och helsade honom såsom troligen den ende bekante i sällskapet,
då jag vid sidan af honom fick se en ung man i marmor,
kostymerad som romersk krigare, men på piedestalen stod: »Gust-avo
Adamo Co. Jianncr Patar incc (’nircrsitatis Synd. An MDCL
rest af hertig Fredrik Adolf af Östergötland. Bredvid honom åter
stod en herre i bredskyggig hatt och IGOO-talets kostym. Under
bilden lästes: »Gustavo Adolpho qnod Patavii GalUeum audivisse
putatur.» Stoden, som var högst medelmåttig, är rest af Gustaf III
år 1784, »genio loci obsecawlans».
Ändtligen kom jag i förrgår vid solnedgången hitsusande öfver
den 10,000 fot långa jernvägsbryggan, som leder ut i Adriatiska
hafvet. Sedan jag kommit i ordning på den lilla anspråkslösa, men
äkta italienska loeanda, »II Cavaletto», der jag nu b >r och har det
god t midt i trängseln, gick jag ut och slök med blickarne de i
gasljus och månsken strålande Piazza och Piazzetta. Den förra är som
en stor salong, omgifven med arkader, der alla inbyggarne i den stora
familjen Yenezia lustvandra om aftonen, lyssnande till de förhatliga
österrikarnos det oaktadt förföriska toner. Den senare eller La
Piazzetta är väl verldens mest romantiska Häck, såvida vatten och
månsken och mystiska pelargångar någonsin bidragit att stämma
känslorna på ett underbart, musikaliskt sätt. Gårdagen tillbragtes i
sällskap med några under Piazzans pelarhvalf plötsligt påträffade
universitetskamrater dels i kyrkor och samlingar, dels på, vattnet,
der vi gledo fram i Yenezias besynnerliga farkoster. Hela verlden
känner dem, utan att ana, hvilket hemskt likkist-intryck de
frambringa, när man ser dem första gången med sin fianellklädda, svarta
kur och öfverallt svartmålade (enligt en gammal lag, som påbjöd
denna färg för att motverka lyxen hos de förnäma) ljudlöst smyga
fram på de trånga lagunerna. En färd uppför Canal grande i
månsken, såsom vi gjorde den, är en af dessa tilldragelser i ens lif, då
man ser en af inbillningen utmålad, länge närd dröm ändtligen
förverkligas, och ändock i verkligheten finner den vara något helt annat
och bättre än det bästa, man drömt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
