Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Specialiseringens faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visserligen har man, efter som alla växt- och
djurarter en gång i tiden måste ha uppstått, all
anledning antaga, att de en gång skola gå under, men
denna undergång kan mycket väl tänkas ske, och
sker säkerligen i många fall därigenom, att en art
under tidernas lopp förvandlas till en annan eller
klyves i två nya sidogrenar o. s. v. För ett
arternas utdöende på grund av inneboende
ålderdomssvaghet synes man, hur plausibel än en sådan
process kan te sig, tills datum ej ha funnit något
bindande bevis i naturen.
Däremot synes det höjt över allt tvivel att en
för långt driven specialisering, som absorberar
organismens kraft i en viss riktning och så att säga
låser fast arten vid vissa yttre, likaledes starkt
specialiserade förhållanden, är mycket farlig och
ofta leder till artens undergång. Ja, man torde med
skäl kunna uppkasta den frågan, om icke denna
lag har sin giltighet även på det plan, där de
moderna kulturfolken leva och röra sig i våra dagar.
Det är ju helt naturligt, att de kristna
kulturstaterna, som ännu icke emanciperat sig från
rovdjursmoralen, även i praktiken äro måna om att
äga skarpa tänder och klor för att, när det gäller,
effektivt kunna trasa sönder sin nästa och suga
hans blod; god rovdjursmoral, god kristen moral,
därom är ju ingenting att säga. Men man får i
dessa rustningsraseriets dagar allt som oftast det
intrycket, att de europeiska kulturfolken, med det
ärorika Frankrike i spetsen, äro i begrepp att slå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
