Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Specialiseringens faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avkomlingar av grottlejonet. Efter att av
människan ha blivit undanträngt från dessa områden,
torde det europeiska grottlejonet sedan ha uppgått
i de lejonraser, som ännu i dag äro utbredda i
Persien och Arabien.
Helt annorlunda har påtagligen grottbjörnens
tragedi gestaltat sig. Ehuru han varit mera
storvuxen än vår nutida björn, och ehuru de väldiga
huggtänderna betyga, att han kunnat vara en farlig
fiende, när han gått anfallsvis tillväga, vittnar dock
hans tandbyggnad i övrigt om ett utpräglat
vegetariskt levnadssätt. I högre grad än någon annan
björnart synes grottbjörnen ha levt på rötter och
frukter, liksom även vissa egenheter i
skelettbyggnaden karaktärisera honom som en ovanligt starkt
specialiserad typ av björnsläktet. Säkerligen har
denna specialisering även sträckt sig till
instinktlivet och bidragit att göra honom till den
orubblige grottinnevånare, som han förblivit intill det
sista. Under långliga tider, då det i mellersta
Europa ännu rådde ett varmt klimat, utgjorde de
underjordiska hålorna och gångarna säkerligen
mycket lämpliga boställen för grottbjörnen, men
annorlunda blev förhållandet i den mån den med
istiden inbrytande klimatförsämringen gjorde sig
gällande. Luften i de mörka gångarna blev då allt
råare och kallare, från tak och väggar dröp fukten
och samlade sig i stora pussar utan avlopp, så att
de en gång så trevna grottgemaken alltmer började
likna de kalla och fuktiga källarvåningar, där en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
