Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas vinterskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vore farligt och i många fall dödsbringande.
Noggranna undersökningar från senare åren ha
emellertid visat, att detta i stort sett är ett misstag —
endast för den amerikanska agaven och vissa
äpplesorter har ett hastigt upptinande visat sig vara
skadligt — och under sådana omständigheter
krymper den tjocka hudvävnadens betydelse som
skyddsmedel mot köld samman till ett intet.
Det oaktat finns det ett visst samband mellan
vinterkölden och den starkare utbildningen av
hudvävnaden hos trädstammarne och de vintergröna
bladen i vårt klimat. Sätter man en krukväxt, t. ex.
en primula, en pelargonia eller en tobaksplanta i
en hink fylld med is, så finner man att växtens
blad efter en kort tid börja vissna, fastän jorden
i krukan innehåller betydliga mängder vatten. Detta
beror därpå, att växtens rötter vid så låg
temperatur ej förmå upptaga vatten ur jorden, men då
samtidigt en vattenavdunstning äger rum från
bladen, vissna dessa, då det avgivna vattnet ej ersättes
med nytt. Ännu sämre ställer sig förhållandet för
växten, om jorden rent av är frusen, ty då är
varje vattenupptagande från växtens sida en fysisk
omöjlighet — en frusen jord är fysiologiskt sett
likvärdig med en absolut vattenfri. Under sådana
omständigheter blir det för de nordiska träden,
vilkas rötter under långa månader befinna sig i en
frusen eller starkt avkyld jord, helt enkelt en
livsfråga att skydda de inre ömtåliga vävnaderna och
framför allt knoppspetsarne icke mot kölden, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
