Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aepyornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stranden, inte mera, och då tog strömmen en annan
vändning, och jag var tvungen att paddla hårdt med
händerna och stycken af Aepyornisskalet för att nå
platsen. I alla fall kom jag dit. Det var en alldeles
vanlig atoll, ungefär fyra mil i omkrets, med ett par
träd växande på den och en källa på ett ställe och
lagunen full med papegojfisk. Jag tog ägget i land och
lade det på en god plats, väl ofvan flodlinien och i
solen, för att ge det alla förmåner som stodo i min
förmåga, och drog upp kanoten i säkerhet, och
promenerade omkring och undersökte. Det är
märkvärdigt hvad en atoll är tråkig. Så snart jag funnit en
källa tycktes allt intresse vara slut. När jag var en
tuppkyckling, tyckte jag ingenting kunna vara finare
och mer äfventyrligt än Robinson Crusoe-affären, men
den där atollen var lika tråkig som en bok med
predikningar. Jag gick rundt omkring och sökte ätliga
saker och tänkte litet af hvarje, men jag kan försäkra,
att jag var uttråkad till döds redan innan första dagen
var förbi. Det visar, att jag hade tur med mig —
just samma dag ändrade sig vädret. En åska med
storm kom från norr och utbredde sina vingar öfver
ön, och under natten kom ett störtregn och en
tjutande vind släpptes lös öfver oss. Det skulle inte
behöfts mycket för att få den där kanoten att kantra,
kan ni nog inse.
»Jag sof under kanoten och ägget var lyckligtvis
högre upp i sanden, och den första sak jag kommer
ihåg var ljudet liksom af hundra småstenar, som
samtidigt träffade båten, och vattenmassor, som störtade
öfver min kropp. Jag hade hållit på att drömma om
Antananarivo och satte mig upp och ropade till Intoshi,
för att få veta hvad fan som var lös, och sträckte ut
näfven till stolen där strykstickorna funnos. Sedan
kom jag ihåg hvar jag fanns. Fosforescerande vågor
rullade fram som om de velat äta upp mig, och allt
det öfriga under natten så svart som beck. Luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
