Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SAGA OM EN SAGA.
143
tänkte kanske på detta sätt: Eftersom denna
förblindade människa ej ser det, som ligger henne
närmast för ögonen, så må hon tvingas att resa sin
väg. Hon må gå på grå stengator, hon må bo i
trånga stadsrum utan annan utsikt än grå
husmurar. Hon må gå bland människor, som dölja allt,
som finnes egendomligt hos dem, och alla tyckas
vara lika hvarandra. Det skall kanske lära henne
att se det, som väntar utanför porten till hennes
hem, allt det, som lefver och svärmar mellan de
räckor af blå kullar, som hon hvarje dag har för
ögonen.
Och så en höst, då hon redan var tjugutvå år
gammal, for hon upp till Stockholm för att börja
studera och på samma gång utbilda sig till
lärarinna.
Den unga flickan var snart inne i arbetet. Hon
författade ej mer, utan gick upp i läxor och
lektioner. Det såg snarast ut, som skulle sagan
alldeles förlora henne.
Då hände sig något märkvärdigt denna samma
höst, efter att hon hade lefvat ett par månader bland
grå gator och husmurar. En förmiddag kom hon
gående uppåt Malmskillnadsgatan med en packe
böcker under armen. Nyss förut hade hon öfvervarit
en lektion i litteraturhistoria. Den måtte ha
handlat om Bellman eller Runeberg, ty hon gick och
tänkte på dessa två och på de gestalter, som rörde
sig i deras diktning. Hon sade till sig själf, att
Runebergs godmodiga krigsbussar och Bellmans
sorglösa dryckesbröder var det yppersta material,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
