Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När gudarna skratta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leken. De diskuterade den ofta med ögonen
flammande av kärlekens ljuva glöd; hans röda blod
färgade deras kinder, hans röst ljöd i deras röster,
än gömde den sig som en dallring i deras strupar,
än purprade den ett tonfall med den outsägliga
ömhet som han ensam kan åstadkomma.
»Hur jag vet allt detta? Jag såg — mycket.
Och mera fick jag veta av hennes dagbok. I den
fann jag detta citat efter Fiona Macleod: »Ty i
sanning, denna irrande ton, denna
skymningsvisk-ning, denna daggigt ljuva fläkt, denna eldvingade
lutspelare som ingen ser annat än i ett ögonblick,
i ett regnbågsskimmer av glädje eller en plötslig
ljungeld av lidelse, detta känsliga mysterium som
vi kalla Amor, kommer, åtminstone till några
exalterade visionärer, icke med en sång på läpparna
som alla kunna få höra eller med en orkesters blida
violinklang, utan hetsad av extas, stumt vältalig av
begärelse.»
»Hur skall man kunna kvarhålla den eldvingade
lutspelaren med sin av begärelse stumma
vältalighet? Att förpläga honom var att förlora honom.
Deras kärlek till varandra var en stor kärlek. Deras
förrådshus bågnade av överflöd, men ändå ville
de hålla sin kärleks hetshunger klarvaken.
»Och de voro inga magra små fågelungar som
teoretiserade på Kärlekens tröskel. De voro kraftiga
själar med verklighetssinne, de hade älskat förr,
andra föremål, på den tiden innan de ännu råkats,
och på den tiden hade de strypt Kärleken med
smekningar, dödat honom med kyssar och begravt
honom i övermättnadens svalg.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
