Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan vek åt sidan upp på en klippa, från hvilken han kunde
öfverskåda floddalen. Han lät sig följa af missionären, lord
Fitz-herbert och en liten skara indunas. Alla stego upp på utsprånget,
som hade form af en läktare. Der kunde de utan fara följa
jagtens gång.
Pieter Maritz steg af hästen, glad öfver att kunna följa jägarne,
och lemnade Jager åt en tjenare. Han slöt sig till hofjägmästaren
och smög med honom fram längs strandbuskarna. Nedhukad
bakom en videbuske, såg han snart de väldiga djuren icke långt
ifrån sig. De voro tio stora och tre mindre, helt unga.
Långsamt plaskade elefanterna med sina pelarformiga ben i det grunda
vattnet, sögo snablarna fulla och bestänkte sin mörka hud, välte
sig i gyttjan och viftade med de korta svansarna. Ett oerhördt
stort djur, som stod till knäna i floden, tycktes vara hjordens
anförare. Det lyfte ibland på hufvudet och lyssnade, visade oro
och hängaf sig icke med samma nöje som de andra åt njutningen
af den härliga natten. Dess långa, spetsiga, upptill krökta betar
glänste som silfver. Månskenet var så klart, att Pieter Maritz
kunde följa djurens alla rörelser. Han såg de små ögonen, såg
de jettelika öronen, som hängde ned från hufvudet och kunde
tjena till mantlar åt zuluerna, såg de glänsande vattdropparna
rinna ned för den tjocka huden.
Nu såg Pieter Maritz jägarnes svarta gestalter, i hvilkas
händer spjutspetsarna blänkte, tränga fram tätt bredvid sig och smyga
sig på elefanthjorden. Han visste ej, huru dessa menniskor skulle
bära sig åt för att fälla djuren, och tilltrodde sig icke att blanda
sig i jagten. Han hade sin bössa; men ville icke skjuta, då han
befarade, att skottet kunde störa jagten och väcka konungens
vrede. Icke heller trodde han på någon‘framgång mot de
tjock-hudade kolosserna, så framt han icke lyckades träffa dem i ögat.
Han var på ungefär två hundra stegs afstånd från det närmaste
djuret; der stannade han och kröp ned i slingerväxterna på
marken. Framför honom låg en böjd, stark gren, öfver hvilken han
tittade; för öfrigt var han alldeles dold af grönskan och skuggan,
der han låg framstupa.
På en gång märktes det, midt under plaskandet i vattnet,
blifva alldeles stilla. Anföraren för hjorden vädrade, och alla de
andra stodo stilla. Han gick mot land, lyfte upp snabeln och
drog in luft, på samma gång han spärrade upp öronen för att
Ni em ann, Pieter Maritz. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
