- Project Runeberg -  Pieter Maritz. Boersonen från Transvaal /
147

(1890) [MARC] Author: August Wilhelm Otto Niemann Translator: Richard Bergström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

svarte och de många qvinnoma underbart ut. De svarta,
glänsande lemmarna med de blanka vapnen ocb guld- ocb
elfenbens-ringarna i motsats till de röda, hvita ocb blå sköldarna,
strutsfjädrarna och perlbanden, detta allt erbjöd en tafla, så rik på färg
och med den naturliga kraften och smidigheten så lifligt framstäld,
att missionären aldrig sett något jemförligt.

Han närmade sig midtelgruppen, i hvilken hans unga vänner
sutto på en gräsbänk, i sällskap med Molihabantschi och några
andra hofmän. Gema hade han velat meddela den unge officern,
att konungen ville frigifva honom, men han hade sett nog af
hofvets ceremoniösa väsende för att veta, att han gjorde klokare i
att icke här inför allas öron rycka fram med sitt svåra uppdrag.
Han visste ej, huru pass mycket engelska språket förstods, och
åsynen af så många kloka ansigten gjorde honom forsigtig.
Han uppsköt derför sitt meddelande, till dess han skulle blifva
ensam med lorden, och blandade sig i hopen af de män, som
tycktes vara de förnämsta. Han hade gernat velat hafva några
upplysningar om konungens karakter för att rätt uppfatta
förhållandena.

Men under samspråk med hofmännen märkte han snart, att
han icke kom långt. De svarade höfligt på hans frågor, men så
diplomatiskt, att han snart insåg, att han hade att göra med skarpa
hufvud. De talade i hviskande ton, som räddes de att i
monarkens närvaro sätta ljudvågorna i rörelse, och alla deras ord voro
vördnadsbetygelser för Tschetschwajo.

»Hvilken skulle icke frukta Pandas son», sade de under
bugningar, »den mägtige i striden? Skogens starkhet är intet för den
starke elefanten. Hans snabel sönderbryter trädens grenar.
Klangen af hans sköld förkunnar Pandas sons seger.»

Missionären gjorde den erfarenheten, att Tschetschwajos
despotism låg så tungt öfver folket, att ingen vågade knysta. Han
förstod, att de till hans uppassning anvisade männen snarare voro
hans väktare, hvilka skulle förekomma, att något oförmånligt
yttrande om konungen under hans umgänge med främlingar trängde
fram till honom.

»Det är märkvärdigt, hvilken blandning af okunnighet och
slughet, som gömmer sig hos dessa zuluer», sade missionären till
lorden, då de på aftonen blefvo ensamma. »Tschetschwajo är
fullkomligt obekant med de europeiska magternas förhållanden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:07:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/napieter/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free