Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det var en mycket vänlig försäkran», sade lorden leende.
»Men i sanning har ni inte rätt, min unge holländske vän, boerna
tåga hädan.»
Den mörka hopen hade kommit närmare och igenkändes
nu tydligt som en hästtrupp. Dock höll den fullkomligt ur
skotthåll. Snart skönjde man äfven små hopar af män, hvilka närmade
sig hästarna. Titus Afrikanen hade märkt denna rörelse och
skyndade på. Men ännu två af hans män blefvo nedskjutna, då de
oförsigtigt visade sig öfver gräset, och de små krutmolnen stego
ännu upp här och der för att visa, att boerna under reträtten
höllo skarp utkik på fältet bakom dem. Skotten aflägsnade sig
emellertid mer och mer, och nu sågo fångarna hela ryttarskaran
spränga bort. Förgäfves skickade Titus Afrikanen och hans folk
ännu några kulor efter dem.
Fångarna blickade sorgset efter de försvinnande ryttarne, och
den sista strålen af hopp hotade att slockna i deras själ. Men de
fingo ej öfverlemna sig åt några reflexioner. Man lösgjorde deras
fötter och nödgade dem att följa med efter anföraren.
Vägen gick öfver valplatsen, och med djup rörelse såg Pieter
Maritz de utplundrade liken af två boer. Vid dalöppningen
förenade sig Titus Afrikanen med sin broder Fledermaus. Med
segerstolthet blickade röfvarhöfdingarna på sin krigarskara. Visst hade
de förlorat omkring femtio man mot tre boer; men den fiende,
mot hvilken de kämpat, var så fruktad, och de hvite stodo i så
högt anseende hos dem, att de ansågo sin egen förlust rikligt,
ersatt med motståndarens. Deras hop var lätt fyld igen, ty det
var folk nog, som ströfvade omkring i landet utan hem, fördrifna
från sina fäders boningsplatser, ömsom bekrigade af de hvita,
ömsom af fiendtliga stammar af deras egen race.
Titus Afrikanen och Fledermaus samlade i hop sina krigare
på en gräsmatta framför den skogbevuxna dalen och sörjde för
de sårade. Men det fanns icke många sådana, ty de flesta hade
träffats af kulorna i hufvudet eller i hjertat; de, som voro sårade
i armar och ben, sprungo omkring med ett mycket enkelt förband,
till engelsmannens stora förvåning, och endast de svårt sårade
sköttes omsorgsfullt af några gamla, erfarne krigare. Dessa tvättade
såren utan att bekymra sig om kulorna; om dessa sutto djupt,
sydde de i hop såren och lade söndertuggade örter på dem.
Sedan höfdingarne utdelat de fallnes bössor och patroner åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
