Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Kriget 1808. Invasionen i Skåne förhindras. Striderna i Finland. Sveaborgs kapitulation. Förrädarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppet myteri; somliga officerare sökte förmå Cronstedt att upphäfva
konventionen, och då han ej gick in därpå, ville de arrestera honom
och välja en annan kommendant. Kapten Durietz var isynnerhet
värksam härför, men motvärkades af Jägerhorn m. fl., och i saknad
af en passande ledare och af full enighet, kom tanken ej till
värk-ställighet. Ryssarne vågade knappt lita på den lyckliga utgången af
de väl anlagda planerna. De omgåfvo fästningen ännu närmare
is-grafvarna än förut och uppförde nya batterier på flera ställen.
Bux-hövden hade förbundit sig att med pass och skyddsvakt förse de
två kurirer, som kommendanten afsände till Stockholm och hvilkas
resa skulle på allt möjligt sätt befordras. Icke desto mindre lade
ryssarne så många svårigheter i vägen för dem, att den ene
framkom först samma dag Sveaborg kapitulerade, eller den 3 maj, och
den andre först 2 dagar därpå! Regeringen visste sålunda intet om
hvad som tilldragit sig och hade ej kunnat skicka undsättning.
Sedan den 3 maj ingått, uppfylldes konventionens vilkor af
fästningens befäl alldeles punktligt, och den 4, 5 och 6 maj uttågade
besättningen från de särskilda värken och ungefär 7,000 man blefvo
nu krigsfångar. I fiendens händer föllo 900 fästningskanoner, 110
krigsfartyg, 8,680 handgevär och betydliga ammunitionsförråder.
Det var ej första gången, som Cronstedt var förrädare.
Vid det tillfälle, då Oustaf Adolf 1801 tog befälet öfver
flottan i Karlskrona från Cronstedt och därtill kallade amiral Raijalin,
yttrade C. D. Hamilton (senare öfverste kammarherre hos Karl XIII,
slutligen landshöfding i Örebro län) sin förundran däröfver, då han
ansåg Cronstedt mycket skickligare än Raijalin. Kungen svarade:
"Cronstedt har bedragit både mig och käjsar Paul. Han var, utan
min vetskap, Pauls man, liksom min, när Nelson bombarderade
Köpenhamn, men bedrog oss begge, emedan han låtit köpa sig af
England; det var nämligen genom hans intriger, som svenska
flottan icke kom ut.––––Men, tilläde kungen, jag har gifvit honom
en vacker reträtt. Han är nu öfver-kommendant på Sveaborg. Då
besvor Hamilton kungen att aldrig mer hysa förtroende till en
sådan man. "Konungen trodde sig ha samlat glödande kol på
Cron-stedts hufvud, men han fick senare erfara riktigheten af min
förutsägelse", säger Hamilton[1].
Man får af detta meddelande en förklaring på den af somliga
efter Sveaborgs kapitulation uttalade meningen, att den berott på
Cronstedts hämdlystnad, då han, såsom det uppgafs, sedan gammalt
hatade kungen[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
