Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Polens delningar. Ryska våldet. August III. Stanislaus August. Katarina II:s, Fredrik d. stores och Maria Teresias röfvarpolitik. Polens första delning. Polens pånyttfödelse. Konstitutionen 1791. Polens andra delning. Polackernas resning; Kosciuszko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strider, som fordrade utlandets mellankomst(?) och till fyllnad på
olyckan, inga stora politiker(?)––––-På alla sidor skickliga och
djärfva grannar, som dessvärre hade allt för goda förevändningar (?)
att inblanda sig i republikens inre angelägenheter" etc.
Léger har här återupprepat hvad andra sagt förut* men som
dock i väsentliga punkter utgör ett vanställande af den historiska
sanningen.
Polen var ingalunda af de nämnda inre orsakerna "bestämdt .
att gå under«; nej, det blef bestämdt för undergång af Ryssland,
som dock måste dela rofvet med Preussen och Österrike. Utan
dassa tre makters våld hade Polen haft bestånd lika väl som alla
andra europeiska stater. Alla dessa, icke minst Ryssland, Preussen
och Österrike, ha varit hemsökta af de svåraste missförhållanden,
och de ha ändock ej gått under — emedan inga andra rofstater
föresatt sig att dela dem.
Dessvärre grumlas eller rent af förfalskas historieskrifningen
ständigt genom politiska partisynpunkter, ländernas särskilda
intressen i den internationella politiken, allianserna o. s. v. Men
lyckligtvis fins det dock många omutliga historieskrifvare och sociologer,
som med opartisk och oförvillad blick förmå behandla den politiska
historien och söka sanningen och befordra rätten.
Märkas bör här, att arbeten för eller mot Ryssland ända från
Katarina II:s tid ofta skrifvits och befordrats eller förhindrats och
bestridts i Frankrike allt efter rådande vänskap eller fiendskap mellan
de båda länderna.
Kastar man en öfverblick på Polens historia sedan den tid, då
riket började försvagas under Sigismund Vasa, och till sista
delningen, kan man ej utan att begå den största orättvisa säga, att
upplösningen främst berott på Polens bristfälliga statsskick och att
polackerna förtjänt sitt öde genom sina fel.
Många missförhållanden i den polska statens sociala, kyrkliga
och politiska förhållanden försvagade den för visso i hög grad, men
■de skulle ändock aldrig ha vållat Polens upplösning. Hvilket land
i Europa skulle, äfven om det haft idealiska inre förhållanden,
kunnat motstå en delning mellan tre stormakter, om dessa föresatt sig
en sådan och andra makter ej förhindrat den?
Polens öde måste så mycket mer beklagas, som denna stats
gränser i nyare tiden voro tillräckligt tydligt angifna och dess
oberoende var af yttersta vikt för Västerns kultur och lugn. Detta
undertryckande af en själfständig nation kan ej försvaras från någon
synpunkt. Polen hade ej ens under sina olyckligaste tider gjort
någon annan stat skada. Dess konstitution må ha varit aldrig så
felaktig, så angick detta ej främmande makter, och i alla händelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
