Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Suzdal-Ryssland. Ryssland under mongolernas herravälde. Den moskovitiska staten och dess skräckvälde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De ryska storfurstame tillätos att styra sina länder despotiskt, liksom
deras främmande herrar som despoter herskade öfver dem, och
sedan Moskvas storfurste blifvit en sorts högste vasall under Gyllene
Horden, kommo allt flere ryska furstendömen att förenas under
hans växande myndighet. Härigenom sammanslötos ock
befolkningarna i de skilda furstendömena mer och mer och kommo
slutligen att bilda en enda stor nation, och den ryska nationalkänslan
kom ock därigenom att utvecklas.
Vid grekiska kyrkan fasthöll man strängt, då man däri såg
en af grundvalarne för ett blifvande nationelt statsväsen. Försök,
som då gjordes att förena den grekiska och den romerska kyrkan,
afböjdes därför bestämdt.
Genom mongolernas invasion kom religionen att bli af den
största betydelse för ryssarne, då de häri sökte tröst för de lidanden,
som främlingarne tillfogade dem, öfverallt hörde man talas om
profetior och uppenbarelser, och hvarje stad fick sin undergörande
bild, som häjdade fienden. Kyrkorna blefvo allt rikare midt i den
allmänna fattigdomen genom offer, som skänktes, och i klostren
sökte otaliga en fristad. Presterskapets makt stärktes sålunda i
utomordentlig grad och den grekisk-ortodoxa religionen blef ett
med fäderneslandet. Detta förtrycktes af en för kristendomen
främmande eröfrare, och patriotismen blef mer och mer fanatiskt ortodox.
Liksom den långvariga kampen mot mongolerna, blefvo ock krigen
med katoliker och protestanter — polacker, svenskar och tyskar —
af religiös natur. Ryssarne vandes att betrakta sitt fädernesland
såsom en helig jord, då det var det enda, som var fritt från
mohammedanskt och påfviskt öfvervälde samt från protestantiska kättare,
och de kommo slutligen att likaså naivt som högmodigt kalla det
11 det heliga Ryssland’1.
Denna benämning, som ytterst beror på okunnighet om andra
folks religiösa lif, har ända in i våra dagar utöfvat en mäktig
suggestion på ryska folket; den har i utomordentlig grad befordrat
dess chauvinism och eldat det till mod och uthållighet i alla krig.
I Ryssland har alltifrån medeltiden kyrkan understödt sträfvan
efter envälde. Detta öfverensstämde med de kyrkliga idéerna, och de
andliga — landets hela intellektuella styrka — förstodo väl, att
sönderstyckning ledde till ständiga misshälligheter och försvagade
landets krafter, som behöfdes mot yttre fiender.
Af vikt var, att infödda ryssar innehade de högsta andliga
värdigheterna, och i högsta grad betydelsefull blef metropoliten
jonas, då han af ett ryskt kyrkomöte 1448 upphöjdes i denna
värdighet — sedan patriarken i Konstantinopel förut utsett greken
Isidor. Denne fördrefs från Moskva, då man här förkastade uneringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
