Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rospiggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behövde den, var banan, bör man begripa min
välvillighet. Jag brukade stundom besöka denna ateljé
för att titta på de unga människorna som en gång
skulle bli riktiga rospiggar. Där var trångt. Jag
trodde eller trodde mig tro att om några människor
till hade kommit in, hade väggarna bågnat och vi alla
ramlat i havet. Jag har aldrig träffat något folkslag
som tål så mycket kamratanda som rospiggarna. Jag
satt i ett hörn, klämd av kvinnor och inandades hela
Roslagens strömmingsråksparfym, svett och snusodör,
då plötsligt en ung man inträdde. Han var stark
som en björn, ty rummet var fyllt till bristningsgräns.
Glasrutorna hotade att brista. Men lugn, som en
naturkraft gick den unge mannen in medsläpande en
annan naturkraft med hängande axlar och
fruktansvärt långa armar. Dessa båda krafter gingo
tvärsigenom de dansande och döko rakt på en skön kvinna
med blont hår och beslöjade ögon. Och ledaren sade
på rospiggarnas förnäma språk: — Jag får väl lov
å presentera namnet. Jag heter Karl och denna
här heter Johan. Vi lägger bort titlarna med
detsamma. Och sen dansar vi ihop så att stugan reser i
sjön.
— Men va ska reaktörn säja?
— Har han byggt sjöstuga (min ateljés officiella
namn i Roslagen) så förbannat illa, så får han skylla
sig själv.
Jag sade till min närmaste man, en god fiskare, att
han skulle lyfta ut inkräktaren och inom en halv
minut var rummet tomt, ty alla de dansande hade
följt med. Det var sista gången jag efter många års
vänlighet öppnade min ateljé för dans. Ni ska tro att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
