Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtioåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djuren. Å, det finns godt om tankematerial för en
filosof på denna skuta, där det råder myteri, anno
Domini 1913. — —
Henry var den fjortonde, som gick överbord, sin
salta och mörka upplösning till mötes. Och inom en
dag har han blivit väl hämnad, ty två av
myteristerna ha följt efter honom. Stewarden fäste min
uppmärksamhet på vad som försiggick. Han ryckte
mig i armen, halvt utom sig, i det han stirrade
föröver på matroserna, som hivade två lik överbord.
Tack vare sina kolsäckar sjönko de ögonblickligen,
så att vi ej kunde identifiera dem.
»De ha slagits», sade jag. »Det är bra, att de
slåss sins emellan.»
Men den gamle kinesen endast grinade och
skakade på huvudet.
»Tror ni inte, att de ha slagits?» frågade jag.
»Icke slåss. De äta stormfågel och albatross;
stormfågel och albatross äta fett fläsk; två män dö,
många mycket sjuk, jag vara helvetes förbannad
glad.»
Och jag tror, att han hade rätt. Medan jag höll
på med att kasta ut mat åt sjöfåglarna, fångade
myteristerna dem, och de måste säkert ha fångat
några, som ätit av mina gifter. — —
De båda förgiftade hivades över relingen i går.
Sedan dess ha vi hållit folkräkning. Endast två ha
icke visat sig, och det är Bob, den tjocke, förväxte,
enfaldige pojken, och, kan man tänka sig, faunen.
Det tycks ha varit mitt öde, att jag skulle göra slut
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
