Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap Horn. Karlarna äro så utmattade, att de inte
längre ha någon ruter i sig — ej ens banditerna.
Och de äro så rädda för styrmannen, att de
verkligen göra sitt bästa att lägga manken till, då han
driver på dem, och det gör han alltjämt. Mr
Mellaire skakar på huvudet.
»Vänta tills de ha passerat Horn och kommit in
i bättre väder», sade han till min förvåning en
eftermiddag. »Vänta, tills de ha blivit torra och ha
vilat ut och ha fått sova och deras sår läkts och
de ha fått mera kött på benen och mera fart i
blodet — då ska de inte tåla det här regementet. Mr
Pike kan inte förstå, att tiderna ha förändrats och
lagarna likaså, och att sjömännen ha blivit
annorlunda. Han är en gammal man, och jag vet vad
jag säger.»
»Ni menar, att ni har hört, vad besättningen
säger?» sade jag i utmanande ton, ty jag vämjdes
vid denne befälspersons allt utom befälsmässiga
uppförande.
Denna pik träffade, ty det milda skimret
försvann i en blixt från hans ögon, och det där
hemska, som låg på lur inne i hans hjärna, tycktes
nästan färdigt att ’kasta sig över mig, medan den
grymma munskåran blev allt smalare och
grymmare. Och på samma gång tyckte jag mig se en
hjärna, som vildt pulserade mot den
tunna’hudhinnan över rämnan i hjässan under den drypande
sydvästen. Sedan behärskade han sig, munskåran
mildrades, och det milda skimret kom tillbaka i
hans ögon.
»Jag menar, sir», sade han mjukt, »att jag talar
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
