Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dag därefter fick jag ett brev från kapten
West. Stilen och ordvalet voro gammaldags stela.
Han beklagade att han ännu icke fått göra min
bekantskap, och försäkrade mig, att han personligen
skulle se till, att min hytt blev bekväm. Han hade
av den anledningen redan givit order till mr Pike,
förste styrmannen på Helsingör, att riva ner
väggen mellan min hytt och den angränsande
reservhytten. Vidare — och här var det min brist på
sympati för kapten West började — underrättade
han mig, att om jag skulle känna mig missbelåten,
då vi väl kommo ut till havs, skulle han i så fall
gärna byta hytt med mig.
Naturligtvis visste jag efter en sådan avsnäsning,
att inga omständigheter någonsin skulle kunna förmå
mig att ligga i kapten Wests järnsäng. Och det
var denne kapten Nathaniel West, som jag ännu
inte kände, som nu hade låtit mig sitta på pirar
och frysa i fyra ohyggliga timmar. Ju mindre jag
såg till honom under resan desto bättre, lydde mitt
beslut, och det var med en viss förtjusning jag
tänkte på de många boklårar jag hade skickat
ombord från Newyork. Gudskelov, jag behövde då
inte vara beroende av sjökaptener för att förströ
mig.
Jag lämnade Possum till Wada, som höll på att
göra upp med chauffören, och medan bogserarens
gastar buro mitt bagage ombord, presenterade
lotsen mig för kapten West. Vid första ögonblicket
såg jag, att han lika litet var kapten som lotsen var
lots. Jag hade sett de bästa av den där sorten,
Atlantångarnas kaptener, och han var lika litet lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
