Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas vandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vibhandaka t. ex., som handlar om en asket, vilken frestas av
nymfer ute i skogen, erinrar i många drag om den uråldriga
babyloniska hjältedikten Gilgamesh.
Men även vida yngre källor än de babyloniska kunna finnas
bakom de indiska sagorna. Man vet, att de buddhistiska
munkarna samlat sagomaterial överallt, där de färdats, och
omdiktat det till bruk för sin moraliska förkunnelse. Och
det är icke omöjligt, att till och med så sena berättelser som
de kristna om bespisandet i öknen och vattnet, som förvandlades
till vin, kunna ha smugit sig in i de buddhistiska
munkarnas berättelser. Åtminstone förekomma just dessa
historier i den buddhistiska sagosamlingen; de äro blott omstöpta
efter den buddhistiska vedergällningsprincipen.
Men trots allt detta utgöra likväl de indiska sagosamlingarna
det egentliga källmaterialet för den litterära sagoströmmen.
Vi kunna följa det indiska inflytandet från Indien
upp till Persien och härifrån längre ut i främsta rummet
genom den sagosamling, som blivit den klassiska för oss,
nämligen "Tusen och en natt". Denna arabiska samling har
uppkommit på persisk mark. Det är ju Harun al Raschid och
hans land och kultur, vi röra oss med, och gång efter annan
berättas det, som händer, såsom en upplevelse, vilken den
äventyrslystne kalifen haft, då han inkognito var ute och gick i
staden. Där finnas säkerligen också sägner av rent persiskt
ursprung. Men de flesta berättelserna känna vi igen från
deras äldre indiska form, och vi kunna se, hur de omarbetats
av de arabiska berättarna, så att de icke längre äro
brahmanska eller buddhistiska eller överhuvudtaget religiöst
moraliska sagor. Vad som gjort "Tusen och en natt" till den
egentliga sagoboken är just detta, att de arabiska berättarna
ströko alla dessa mytologiska och moraliserande drag i
sagorna och behöllo det rena berättelsematerialet, varvid de
förmådde ge dessa den rätta klämmen, så att de blevo målande
och spännande i stället för sedelärande. De semitiska folken
äga ju en underbar förmåga att berätta plastiskt — vi känna
denna förmåga från det gamla testamentets patriarkhistoria
och konungasaga, och vi träffa den ånyo och kunna ständigt
åter glädja oss åt den i den arabiska sagoboken. Det är i
främsta rummet den, som lett den österländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
