Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Livsmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre samhällen, att man snarast förvånas över att finna den
så ofta använd som utgångspunkt för olika folkslags historia.
Det var för folk, som ännu tänkte primitivt, den naturliga
regleringen av födelserna, i det man icke betraktade det
nyfödda barnet som en människa, utan först räknade med dess
mänsklighet från det ögonblick, då det upptogs i stammen.
Till denna stund var barnet värnlöst, utsatt för demonernas
angrepp och för risken att bli bortbytt mot barn från
underjorden; de talrika sägnerna om bortbytingar leda sitt
ursprung från denna föreställning (ännu den franske
härföraren Bertrand du Guesclin på hundraårskrigets tid ansågs
på grund av sitt dolska utseende vara en bortbyting och i
besittning av demoniska krafter).
Det utsatta barnet gick emellertid större öden och
äventyrligare händelser till mötes än de i stammen uppväxande.
Och det är naturligt, att sägenfantasien sysslar med dessa
upplevelser: Moses blir israeliternas religiöse stamhövding,
och den persiske diktaren Firdusi låter det utsatta barnet Zal,
ammat av fågeln Simurg och uppväxt som ett naturbarn, bli
fader till den väldige härföraren Rustem — förmodligen på
grund av de krafter, som han samlat under sitt fria liv.
På detta sena stadium spelar medömkan med de utsatta
barnen in i tankegången — en humanitet, vilken t. ex. hos
araberna yttrade sig ännu så sent som hos profeten
Muhammed, vilken förbjöd att begrava flickebarn levande. Firdusi
låter djuren rikta en sträng förebråelse mot människorna för
deras grymhet — en grymhet, som icke ens en panter skulle
kunna ådagalägga. Då Romulus och Remus anförtros åt
varginnan i den lupercalska grottan, sker detta likväl
säkerligen icke av sentimentala, utan snarare av totemistiska skäl.
Det var en släktskap, som skulle etableras för de stamlösa
barnen — liksom det indianska fallet med grizzlybjörnen.
Och världen har fått erfara Romulusättlingarnas vargnatur!
Ända till dess den romerska religionen befruktades av
den grekiska, bevarade den primitivitetens prägel, och heliga
fåglar och andra djur ha säkerligen varit föremål för en
uppriktigare hyllning än senare Merkurius och Apollo.
Vestalen, som bragte dessa barn till världen, är den
romerskt religiösa formen för en gestalt, den inspärrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
