Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Ritmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudinna, som intet har med underjorden att skaffa.
Likaledes var Hades ingalunda underjordens ursprungliga
härskare, utan i sin äldsta form endast en underordnad
dödsdemon. Den dramatiska myten om Persefones rov och
moderns vrede synes därför vara en senare kombination.
Äldre och mera äkta är måhända den lakoniska myten hos
Pausanias 8, 42, 2: Demeter var vred, därför att Poseidon kränkt
henne. I sin åtrå hade hästguden omskapat henne till ett sto
och våldtagit henne i denna gestalt, varefter hon i sin vrede
dragit sig undan till den figaliska grottan, där hon länge
dyrkades under namn av "den svarta Demeter", och där den
lärde grekiske forntids forskaren fortfarande såg hennes
bild i trä, försedd med hästman. Här ha vi sålunda att göra
med en annan vrede än den kränkta moderns; men hennes
mēnis är, mytiskt sett, densamma och har haft samma
praktiska effekt: torka och sannolikt dennas kultiska bot genom
grottdyrkan.
Den hellenistiske diktaren Kallimachos ger i sin
Demeterhymn en helt annan version. En ung prins hade väckt
Demeters vrede genom att fälla ett av hennes heliga träd för att med
detta bygga en gilleshall. Straffet blev denna gång icke
torka, utan hunger. En omänsklig glupskhet bemäktigade
sig den olycklige prinsen. Han åt allt, vad han kunde komma
över, till sist katter och hundar, och han fick en
beklagansvärd död. Den figaliska kultsägnen — hymnens drama —
sagodiktningen hos Kallimachos: vi se de olika utstrålningar,
som samma praktiska grundföreställning, samma lantliga kult
kan ge upphov till. Och denna i förening med det —
ursprungligen lika lantliga — "heliga bröllopet" ger oss en
inblick i den blandning av ängslan och tillit, varmed den
primitive lantmannen emotsåg skörden: ängslan på grund av sin
hjälplöshet, tillit till sin tros och sina naturliga livskrafters
magiska makt.
En senare mytologi har i gudarnas förlikning mellan
Demeter och Persefone velat se en yttring av den fasta
naturordning, vilken varje år låter våren återkomma och skänker
jorden dess äring. Men detta kan man först ha föreställt
sig, sedan man glömt dessa båda gudomars ursprungliga
betydelse — sedan man gjort åkerbruksgudinnan till jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
