Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Hur man tolkat myterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den först bli genom att överensstämma med verkligheten.
Därför föreställde man sig gärna gudarna såsom identiska
med de naturmakter, vilkas övermakt över människolivet
man hade tillräcklig erfarenhet av, och framför allt grep
man med iver efter den astrologiska stjärntron. Man såg
i stjärnvärlden den stora regelbundenhet, vari man fann
den tryggaste borgen för världslivets sammanhang och
eviga bestämmelse. Himlen avspeglad på jorden:
samtidigt bevisande naturvetenskap och övertygande religion!
Från denna trygga utgångspunkt tydde man nu myterna
som redogörelser för naturtilldragelser. Och vilka
utsvävningar en pseudovetenskaplig fantasi här kunde göra,
förstår man, när man betänker, att denna naturförklaring
i själva verket levat kvar under årtusenden. Den sträcker
sig så långt som från de babyloniska kilskrifterna till sista
upplagan av Prellers "Griechische Mythologie".
Redan de babyloniska prästernas berömda astrologi
sammanhängde nämligen med en teologisk rationalism,
som ville ersätta den naiva gudatron med den mera
skarpsinniga stjärntron. Otvivelaktigt uppförd på egen grund
som en arkaisk vetenskap hade denna sammankoppling
av planeternas rörelser och konstellationer med
tilldragelser i människolivet redan tidigt inneburit en befrielse från
det godtyckliga i gudatron, och det blev ett slags
räddning för denna att fästa gudarna vid himmelen och låta
dem ingå i den stora ödeslek, som kallas världens gång.
Att Ishtar var en jordisk fruktbarhetsgudinna, som en
gång begav sig ned i underjordens regioner och avlockade
dödsgudinnan hennes hemlighet var endast en tro och en
sägen, som försvann med den stigande upplysningen; men
morgonstjärnan Ishtar — planeten Venus — kunde ingen
tvivla på: hennes uppgång och nedgång, hennes bebådande
av dagen och angivande av årstiderna — åt den kunde man
tryggt lämna herraväldet över jordens och människornas
fruktbarhet. Likaledes kunde Nergal och Ninib och
andra gudar, vilka än voro åkerbrukets, än krigets gudomar,
genom att sammansmältas med solen bli lika påtagliga
gudar som Shamasch och Sin, solen och månen i
gudomlig personifikation. Dessa mytologiska eller rättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
