Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På steppen - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i4f»
pa steppen.
»Nå, det var förträffligt! Jag kommer med
hälsningar från er gamla väninna Olga Ivanovna Knjaseva
... Det här är hennes lille gosse ... Och jag är
hennes bror, Ivan Ivanytsch, som ni kanske kommer
ihåg... Ni är ju från vår stad, och ni har ju till
och med stått brud där ...»
Kvinnan stod tyst en stund och stirrade på
Ivan Ivanytsch, som om hon ej trodde hvad han
sade, eller som om hon alldeles förlorat minnet, men
plötsligt fick hon alltsammans klart för sig och slog
ihop händerna, strålande af glädje; säden, som hon
bar i förklädet, spilldes ut på marken, och tårarna
strömmade ur ögonen.
»Olga Ivanovna...» sade hon sakta, flämtande
af rörelse. »Min kära, lilla dufva! ... Där stod jag
som en toka och ingenting begrep!... Du min goda
ängel!...»
Hon omfamnade Jegoruschka, grät och snyftade
och vätte hans ansikte med sina tårar.
»Herre Gud!» sade hon. »Lilla Olgas son!...
En sådan glädje! Så lik han är sin mor! Det är
bon själf!... Men hvarför står ni ute på gården? ...
Stig in!»
Snyftande och pratande skyndade hon in i huset;
Ivan Ivanytsch och Jegoruschka följde henne.
»Jag har inte städadt,» sade hon i det hon förde
in sina gäster i en liten mörk sal, där det stod
helgonbilder och blomkrukor öfverallt. »Ack, heliga Guds
moder!... Vasilisa, gå och öppna fönsterluckorna!
Min lilla ängel! Hvilken obeskriflig glädje! Inte
visste jag, att Olga hade en så liten rar gosse!»
Då hon hunnit lugna sig litet bad Ivan Ivanytsch
att få tala i enrum med henne. Jegoruschka gick in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
